Bling bling...

Allting måste vara äkta vara,
nu för tiden.
Äkta är det enda rätta.
Men jag håller inte med.
Det finns en uppsjö av saker
som går alldeles utmärkt som kopia.
Med tanke på hur dagens samhälle ser ut,
hur fort vi tröttnar på allt,
är en kopia på en Gucciväska
ett betydligt smartare alternativ
än en originalväska för typ 10 loppor,
eller bling bling från H&M
istället för äkta från Chanel
för hutlösa summor.
Eller Converse från Din Sko för typ 150 spänn
istället för äkta för 500.
Folks prioriteringar när det gäller äkta och falskt
är rätt sanslösa.
Äkta yttre attribut är viktigt,
men några spänn extra för ekoägg,
kravbröd och änglamarksmjölk
går inte, för det är "så himla dyrt".
Nä, betala för att skona djur, natur
och våra egna kroppar
tänker man tydligen inte göra.
(Försäljningen av ekoprodukter
är fortfarande löjligt lågt i Sverige.)
Men en äkta Versaceväska,
det är ju något man måste unna sig,
tänk så länge man kan ha
en sådan snygg, klassisk väska.
Sedan att alla som varit i Asien kommer hem
med fem snudd på identiska kopior
för femtio spänn styck,
som ingen ändå ser skillnad på,
det vägrar man ta till sig.
För det är viktigt med äkta bling bling.

Lilla gubben

Hur kommer det sig att det känns helt OK
och till och med rart
när E kallar mig ”gumman” eller
till och med ”lilla gumman” ibland?
Men att det skulle kännas fruktansvärt
fel och whitetrashigt att kalla honom”gubben” eller ”lilla gubben?

Grannar...

Grannar.
Det är ett spännande ämne.
Många grannar är udda fåglar.
Andra, men inte så många, är supertrevliga
och sådana som man vill bjuda över på middag.
Om grannar är ett tvärsnitt av Sveriges befolkning
blir jag lite full i skratt.
Jag menar, jag har flyttat nästan lika många gånger
som jag är år fyllda,
och har därmed upplevt många grannar.
Varje gång jag är nyinflyttad i ett hus
börjar den mödosamma processen
med att reda ut vilka grannar man ska akta sig för,
vilka som hatar katter,
vilka som är snacksaliga,
vilka som är snälla och goda,
vilka som är högljudda festprissar med taskig musiksmak
och vilka som har en skruv lös.
De där med lösa skruvar bor gärna nära mig,
av någon anledning.
Det är sådana man kan hitta barfota i trapphuset
med vild och galen blick
med en stekpanna i handen.
Eller sådana som böjer bort huvudet
när man träffas utanför vederbörandes dörr
och vägrar hälsa.
Eller sådana som med jämna mellanrum
knackar på ens dörr
och med darrande röst säger att man måste sluta
med det ”rytmiska dunkandet på golvet”
fastän man inte gjort något annat än i stillhet
suttit i soffan med två sovande katter
och tittat på en film på låg volym.
Sistnämda verkar dock ha flytt boet,
för lägenheten gapar tom
och luktar nymålat och nyslipat.
Inte ens ordförande i styrelsen vet vart grannen tagit vägen.
Det är ett mysterium.
Grannar.
Can´t live with them,
can´t live without them.

Utvecklingsstörd...

Jag är utvecklingsstörd. Faktiskt.
Alltså inte på det där vanliga sättet;
jag har ett IQ en bit över det normala
(ja, ja, skryt, skryt, men så är det och
det är viktigt för sammanhanget
att jag poängterar detta)
och är uppvuxen i ett intellektuellt hem
med både böcker och läxhjälpande lärare till mor.
Jag är utvecklingsstörd på ett annat sätt.
Pratade med en väninna i telefon igår om saken
och det sköna är att hon också har denna defekt,
men när vi jämförde oss
var vi båda överens om att jag
vinner denna trista tävling.
Visserligen inte med mycket,
hon är tätt bakom och nafsar mig i hasorna,
men jag är likförbannat etta.
För att förklara vad jag menar ska jag ta ett exempel.
Ica har satsat på ett nytt ekologiskt sortiment,
I love eco, och gör ett stort nummer av detta
på annonspelare och i media.
Chefen för I love eco, detta flaggskepp,
är en 28 årig tjej.
Jovisst, 28 år.
Och inte bara det, hon är civilekonom och har även
pluggat på universitet i Australien.
Och inte bara det, hon har även hunnit jobba
både på Bonniers och nu på Ica.
Ica de senaste fyra och ett halvt åren.
Och inte bara det, självklart har hon hunnit med
en sväng på kibbutz i Israel,
antagligen för att det "ser bra ut i CV:et".
Gör nu som jag och försök räkna ut
hur i fridens namn hon har hunnit med allt detta.
Svaret är att hon bestämde sig tidigt.
Här velades det inte hit och dit,
här luffades det inte på långresa jorden runt,
här togs inga sabbatsår eller ströjobb och
här gicks det inte arbetslös i väntan
på den stora inspirationen.
Nej, målmedveten som en pansarvagn i krig
har hon på spikrak väg tagit sig fram
och fått en finfin post.
Och med samma beslutsamhet kommer hon
säkert att skaffa man, gifta sig, köpa radhus och
bil och producera tre barn med lämpligt mellanrum -
och lyckas jonglera livet med hjälp av en barnflicka.
Varför pratar jag nu om denna kvinna?
Jo, så här.
Vad jag menar är att hon bestämde sig, tidigt,
och har haft en plan för sitt liv -
och har insett att saker måste smidas i tid.
Jag däremot mognade sent,
tyckte länge att livet var en stor fest
och att jag som var så ung måste njuta av det
och inte fatta en massa jobbiga beslut om trista saker
som karriär och barn och sånt.
Tänkte att en dag kommer väl allt det där,
när jag blivit stor.
Problemet är att när alla andra växte upp,
och ifrån mig, levde jag fortfarande som om jag var 25.
Charmigt, tycker många,
och jag hade det kul och livet kändes rikt
och visst, jobb fick jag ju ändå,
även om det inte riktigt blev som jag trott.
Och nu, när jag är 41, tycker jag att
jag börjar mogna och bli stor.
Men jag blir fortfarande generad
om någon frågar om jag har barn.
"Va, skulle jag? Vaddå, ser jag så gammal ut
att jag skulle kunna ha barn?"
Och jag gifte mig ju först i höstas,
tyckte att 41 var en lämplig ålder
för detta stora, vuxna beslut.
Och nästan ända fram till mor dog för tre år sedan
förnekade jag för henne att jag hade pojkvänner,
det kändes genant att erkänna att jag,
som var så ung,
höll på med killar och sex och sånt.
E tog jag mod till mig och erkände
med blossande kinder att jag träffade,
men det tog år av umgänge innan jag kom till den punkten.
Och när det gäller jobb,
har jag alltid tänkt att det finns gott om tid att sadla om,
att bli något annat, kanske läkare.
Ja, ni hör ju...
Jag kan inte kan få in i mitt huvud att jag är medelålders.
Vart tog åren vägen,
och varför kände inte jag saker tidigare?
Jag skulle ju bara leva och ha kul ett tag,
och sedan när jag var vuxen, mogen, redo,
skulle jag ta tag i allt det där andra.
Hade bara inte trott att det skulle bli
när jag levt typ halva mitt liv.

Dagdrömmeri

Jag är drottningen av dagdrömmar

och tror jag ärvt förmågan av min mor.

När jag var liten kunde jag ibland se hur

hennes läppar rörde sig,

som om hon pratade för sig själv.

När jag näbbigt frågade varför,

blev hon sur och vägrade svara.

Så vände hon bort huvudet och

fick den där beslöjade blicken igen,

den som antydde att hon inte var här,

utan där någonstans.

Numera har jag kommit på mig själv

med samma beteende.

Jag pratar tyst för mig själv

när jag tror att ingen ser och

befinner mig någon annanstans,

i min egen privata teater befolkad

av mina egna utvalda statister.

Så fort jag är ledsen, uttråkad, frustrerad,

trött eller av ingen anleding alls,

slår jag på dagdrömmarfunktionen och sticker.

Följden blir att jag missar vad folk säger,

busshållplatser och telefonsignaler.

Det här senaste dygnet börjar slå rekord.

Jag är mer borta än här,

känns det som.

Dagdrömmer om än det ena,

än det andra;

om bättre världar,

om roligare liv,

om frihet och sol.

Kvicknar till med jämna mellanrum

och blir tröstlöst ledsen av att upptäcka

att jag är kvar på exakt samma plats,

och att inget, säger inget, har hänt.

Självbild...

Trots halsfluss och varfyllda blåsor i svalget
begav jag mig iväg på bröllop igår,
fullproppad av utländska piller som kan få en död häst på fötter.
Bakom mig i kyrkan satt min svägerska L,
som jobbar i hälsokostaffär,
och jag vände mig om och vi pratade som hastigast
om hälsokostpreparat och en ny nässpray för allergiker
som kommit ut på den svenska marknaden.
Vände mig tillbaka
och en äldre man som satt bredvid mig,
frågade vänligt:
- Åh, är du läkare?
Jag:
- Öh, nej, nej, inte alls. Jag är bara journalist,
men väldigt intresserad av kropp och hälsa.
I mitt huvud flög nu två tankar.
Den ena:
"Wow, tänk att han tror att någon så ung (sic!)
kan vara doktor!".
Den andra:
"Wow, tänk att han tror att någon med min intelligens (sic!)
kan vara doktor!"

Inte så smart...

Känner mig otroligt korkad och dum.
Nick Cave & the bad seeds
har gett ut en ny cd som heter
Dig!!! Lazarus Dig!!!
Glatt läste jag en recension om skivan
och förundrades över att
Nick Cave var svensk...
Jag som i alla år trott att han kom från
något engelsktalande land...
Vad då svensk? säger ni kanske.
Men jag läste Dej!!! Lazarus Dej!!!
Tänkte det var någon sorts uppmaning
till Lazarus, nyligen återväckt till livet av Jesus.
Tyckte i och för sig att det var konstigt
att titeln inte var Du!!! Lazarus Du!!!
men så tänkte jag att den konstnärliga friheten
är väl som den är.
Men nu har jag upptäckt att Nick Cave
är från Australien
och titeln antingen betyder
Gräv Lazarus gräv,
eller digga Lazarus digga.
Det känns rätt pinsamt.
I synnerhet som jag med emfas
försökte övertyga mina före detta
arbetskamrater om detta
i lördags när vi hade återträff.
Alla gjorde stora miner och såg förbryllade ut.
- Men är du verkligen säker på att han är svensk?
- Jajamän, sa jag.

Oförutsägbart - eller inte?

Jag ligger i krig med mig själv.
Det handlar om det förutsägbara och det oförutsägbara.
En del av mig menar förstås att
det oförutsägbara är det coola och bästa,
det som man ska gilla.
En annan del av mig älskar och välsignar
det förutsägbara.
Jag känner mig ibland som en gammal ardennerhäst
som går och går i sina invanda spår.
Det är inte lika coolt
som ett arabiskt fullblod,
hetsigt, lynnigt - och oförutsägbart i humöret.
På spinningen i morse,
där jag varje måndag kl 7 träffar U
(förutsägbart och tryggt),
bytte helt plötsligt instruktören musik och pass
(oförutsägbart och otryggt).
Hon menade att vi blivit för invanda på det gamla,
vilket gör att vi anpassar oss
efter musiken och inte ger järnet...
Efter passet var både jag och U rätt möra
och kluvna inför detta nya, drastiska.
Visst, vi hade tagit ut oss mer än vanligt,
men samtidigt sörjde vi det gamla och invanda.
När en viss låt kom i det gamla passet,
visste vi till exempel att klockan var 22 minuter över sju
och med andra ord var det bara 23 minuter kvar...
Så gick jag hem för att äta frukost med E
och han kommenterade att vi numera alltid
sitter på samma platser vid köksbordet.
Detta trots att vi,
efter att ha läst en bok om hjärngympa,
hade en lång period då vi roterade vilt
och varje morgon chockade oss själva
med att inte veta var vi skulle sitta.
Nu är vi tillbaka i det förutsägbara.
Omärkligt har det åter alltså smugit sig in i våra liv...
Men nu ligger jag därmed i krig med mig själv.
Borde jag göra mer oförutsägbara saker,
för att stimulera hjärnan och själen och fantasin,
eller ska jag slänga in handduken
och bara göra förutsägbara saker,
saker som vaggar in mig i trygg bomull?
Förmodar att lagom av allt vore bäst.
Men det där med jämvikt och balans
har aldrig riktigt legat för mig.

Jojo...

"Det är som om jag bränts på bål"

Citat av Carola efter lördagens duell mot Nordman.
Snacka om att ta sig själv på liiiite för stort allvar.
Good bye, adjö och far i frid.
Sörjd och saknad av ingen.

Kvinnor och handväskor...

Jag har någon slags fetischism
för handväskor.
Enlig nationalencyklopedin betyder fetisch
att föremål representerar eller
anses inneha en magisk-religiös kraft eller makt.
Det är så jag känner för handväskor.
Varje gång jag känner mig låg,
köper jag en ny handväska.
Är jag glad,
firar jag även det med en ny handväska.
Så blir jag speedad och hög
när jag flyttar över grejorna
från gamla väskan till nya,
och är alltid övertygad om att just denna nya handväska
is the one and ultimate bag.
Men min kärlek är övergående och flyktig,
ibland tar det bara någon dag eller två,
innan jag känner leda och uppgivenhet.
Det kan vara en innerficka som är lite för liten,
eller en ytterficka som har ett konstigt blixtlås
som inte var så lättöppnad som jag trodde,
eller ett mobilfack som är snäppet för tight,
så man får pilla och kämpa med att få upp mobilen
vilket resulterar att personen i andra änden
hinner lägga på luren.
Ofta är det storleken det är fel på.
Min senaste väska är av modell mindre,
för jag tycker det är tungt att dra omkring på saker,
så min tes var att om jag köper en liten handväska,
kan jag omöjligen ha för mycket saker i den.
Följden blev istället att jag trycker ner så mycket
som bara går
och bär resten av sakerna i händerna
och i fickorna.
Å andra sidan,
har jag en för stor handväska
som rymmer allt,
fyller jag den också,
är beredd på allt från snöstorm
till fest och utgång
för då har jag allt från mössor, halsdukar, vantar
till smink, parfym och kam med mig.
Nu har det gått så långt att jag i smyg flyttar ner handväskor
i källaren för att inte E ska se hur många jag har.
Vissa gömmor flaskor,
andra gömmer handväskor...

I nationalencyklopedin om fetischism står det också: Resultatet blir att man blandar ihop abstraktionerna och deras konkretiseringar, vilket skapar osäkerhet kring förhållandet mellan människans kontroll av föremålen och föremålens kontroll av människan.

Nostalgitripp

Jag gillar att bli äldre.
Jo, faktiskt.
Och i takt med att åren går
märker jag hur jag förändras.
Tanttecken är alltid spännande,
och ett sådant tror jag måste vara nostalgi.
Jag har blivit förtvivlat nostalgisk med åren.
Igår var jag på en återträff med gamla arbetskamrater,
vissa av dem har jag känt i över tio år.
Jag blev rörd intill tårar
av att träffa dem.
Det är nästan så att jag gillar dem ännu mer nu
än då, när vi faktiskt jobbade ihop.
Jag tillhör också en liten konstallation av folk
som kallar sig Boråsarne
som består av människor som jag känt
i sisådär 25 år (!).
Vi kommer, som namnet antyder, alla från Borås
och vi var med i en och samma förening.
När vi träffas här i Stockholm
(Boråsare har nämligen också det gemensamt
att de flyr stan så fort det bara går
och många hamnar just i huvudstaden)
på någon krog
är jag nostalgihög i dagar efteråt.
Det är som att träffa blodssyskon
(antar jag, jag har ju inga syskon)
och banden känns oerhört tighta mellan oss.
Och häromdagen när jag hörde
"Tom Dooley" på Vinyl107 i bilen
när jag var ute på jobb,
började jag glatt och falskt sjunga med,
för det är en av få låtar som jag minns
att jag hörde på radion som barn.
Alla som känner mig vet att det är unikt.
Jag sjunger inte. Av princip.
Men när jag blir nostalgisk
händer det saker med mig
och jag blir som förbytt:
Tårögd, sentimental och blödig.
Vet inte om jag ska vara stolt över detta,
eller inte.
Men det kanske bara är högst mänskligt?

Fotnot: "Tom Dooley" is an old North Carolina folk song
based on the 1866 murder of a girl named Laura Foster
in Wilkes County, North Carolina. It is best known today
because of a hit version recorded in 1958 by The Kingston Trio.

Källa: Wikipedia

Unikt meddelande

Vill berätta att
jag sjöng i bilen med en fotograf bredvid mig.
Jag upprepar:
Jag sjöng.
I bilen.
Med en fotograf bredvid mig.
Meddelas endast på detta sätt.

Dragspelselände

Vad är det här med alla dragspelande tiggare överallt?
Har ni märkt av dem?
Tycker de står som spön i backen
och alla har det gemensamt
att de spelar hellre än bra
och parkerar sig utanför strategiskt viktiga ställen
som Bolaget och Ica.
Man kan liksom inte smita förbi dem
och låtsas att man inte har några pengar på sig...
Brukar försöka se Väldigt Upptagen ut när jag passerar,
men oftast tar de då ett par kliv fram
och trycker upp dragspelet mot en.
Går alltså inte att ignorera.
Sedan ett par dagar sitter det en ung tjej
och spelar utanför Eriksdalsbadet.
Hon kan bara en låt, till hälften.
Förmodligen ska det vara Idas Sommarvisa,
men det låter illa, riktigt illa.
Mer som om hon övar skalor,
fast hoppar över en och annan ton.
Eftersom hon hänger utanför dörren,
kan jag inte ta mig in
utan att stryka förbi henne.
Funderar på hur jag ska få bort henne.
Överväger att antingen köpa dragspelet av henne
och dumpa det för en spottstyver på Blocket
eller betala en riktig musiker
för att lära ungen att spela Idas Sommarvisa.
Ska i alla fall inte göra som ett gammalt italienskt ex
som ringde polisen varje gång
en tiggare spelade falskt.
(Bara då, inte annars...)
Bättre uppfostra och lära, anser jag.

Att våga rapportera...

Jag snöar lätt in på vissa ämnen
som berör mig extra mycket.
Ett sådant är hedersbrott,
brott som begås i "hederns" namn.
Läser allt jag kommer över i ämnet;
böcker, debattartiklar och insändare,
och har gått på otaliga seminarier, rättegångar och debatter
och intervjat många, många om ämnet.
Ett tag var jag inne på att skriva en bok om detta,
men som alltid när jag kommer på en ljus idé,
är jag aldrig först, utan snarare sist...
Men det jag fortfarande undrar över -
varför hittar man ingen lösning,
varför tas det inte grabbatag i problemet?
Det är ju inte bara i Sverige,
utan överallt,
som hedersbrott förekommer.
Enligt en undersökning från 2007 gjord av
det turkiska gallupinstitutet Metropol,
ansåg 30 procent av alla
turkiska universitetsstuderande att hedersmord är legitimt,
om familjens heder skadats.
Och sedan den turkiska regeringen infört en lag 2005
som förbjuder hedersmord,
drivs de unga kvinnorna istället till självmord
för att släktingarna ska undgå straff.
Enligt en turkisk journalist, Dilek Zaptcioglu,
har antalet självmord i Turkiet därför nu fördubblats.
Sverige är inte en isolerad ö,
vi har samma problematik och samma tänk här,
men fortfarande finns det många tunga tyckare
som anser att hedersmord inte finns,
att svenska män slår ihjäl sin fruar också, minsann.
(Sedan att de svenska männen inte har släkten bakom sig,
när de på fyllan har ihjäl sin fru, det glömmer man att påpeka...)
Därför undrar jag för mig själv
varför inte fler reagerar,
varför det görs så lite, ibland ingenting?
Här har vi journalister ett stort ansvar att våga rapportera,
att säga som det är...
Och det modet anser jag saknas alltför ofta.

En historisk dag

Go´vänner,
albatrossen har bestämt sig för att outa sig
och komma ut ur garderoben.
Mina vänner har länge vetat vem jag är
och nu har jag inget behov av att flyga anonymt
för resten av världen längre.
Som de flesta som känner mig räknat ut
beror detta beslut på en otroligt märklig slump,
ett kosmiskt sammanträffande.
En av mina anonyma favoritbloggare, Mina Lyten,
visar sig vara någon som kände mig väl,
en vän sedan 20 år,
en person som då var min bästa vän.
Genom tämligen obegripliga omständigheter
korsades våra vägar i cyberrymden
och det blev en chock för oss båda
när vi insåg faktum.
Nu har vi bestämt oss för att fortsätta blogga,
om än något mer censurerat än tidigare.
Och jag har alltså valt att ta steget fullt ut.
Har inget att dölja, skäms inte för mina åsikter.
Så hej, gamla och nya bekanta.
Colette heter jag.
Nice to meet you.