Tänk själv!

Jag vill verkligen inte vara den,

men alltså,

ibland går det inte att låta bli.

Det här gamla fina,

att tänka själv,

har tydligen utgått helt ur svenkt beteende.

Jag tänker på familjen som hittade ett recept

på "Världens godaste äppelkaka"

i en tidning och som de bakade.

I receptet stod det 20 rivna muskotnötter.

Ja, ni läste rätt.

20.

Jag är ingen Gordon Ramsey,

men hallå, muskot är jäkligt starkt.

Det vet alla som rivit en enda muskotnöt.

Och de säljs i små paket med typ tre i varje.

Det borde kanske gett familjen en hint...

Kan man ju tycka.
Men icke.

Står det 20 ska det vara 20.

Så de köpte alla muskotnötter som fanns att uppbringa

och följde slaviskt recepet.

Med följden att samtliga fyra

hamnade på sjukhus med svåra förgiftningssymptom...

Och en gång när jag var på en föreläsning

med den kände franske bantarsnubben Michel Montignac

när han gästade Stockholm,

skrek kvinnor i falsett under q&a-stunden efteråt.

- EXAKT hur mycket mörk choklad menar du att vi får äta?

Montignac såg förvirrat på församlingen av knubbiga och sa:

- Ja, lagom med mörk choklad förstås, inte för mycket,

några bitar ibland sådär.

- Men hur MÅNGA bitar? skrek den förtvivlade i publiken i kör.

De förtvivlade som inte kunde tänka själva.

Utelivsprofil

"Utelivsprofil".

Ursäkta mig, men vad är det för larv?

Jag ser uttrycket överallt,

senast i DN på stan imorse.

En 25-årig brud kallar sig skribent/utelivsprofil.

Har det här uttrycket gått och blivit vedertaget

medan jag sovit min skönhetssömn?

Vad exakt betyder det?

Att hon rör sig mycket ute runt Stureplan?

Blir man därmed automatiskt en "profil"?

Och ska man verkligen kalla sig själv "profil"?

- Jo, jag är en rätt framstående profil inom mediebranschen,

om jag får säga det själv, hö hö.

Typ så?

Men ni hör ju hur det låter!

Och förresten, är orienterare

också utelivsprofiler?

Jag hajar inte.

Kan någon vara snäll och förklara

för trög medelålders tant

som definitivt inte är någon utelivsprofil

och heller aldrig har varit.

Jag har ett problem...

Var på bröllop på Dalarö igår.
Dalarö är förtjusande vackert och pittoreskt
och brudparet hyllade ön och dess 1600 bofasta.
Jag ville flytta direkt.
Sedan åkte vi hem till Söder
och skuttade iväg till Mariatorget för att ta en öl
med några polare.
Så blev vi hungriga och drog till Bröderna Ohlssons
för att vi hade vitlökscravings.
Somnade lycklig med vitlöksandedräkt.
Vaknade och insåg att jag har ett problem.
Man kan inte både bo på landet och i stan.
Man måste välja.
Det finns inga helvmessyrer.
Allt eller inget typ.
"Tänk om Dalarö låg i korsningen
Folkkungagatan/Renstiernas gata",
sa jag till Elias.
Så skulle jag önska att det var.
Så jag står kvar på ruta ett.
Jag har ett problem.

Hur kan man inte älska katter?

Helge och Valdemar. Bästisar. Båda hittekatter från Katthemmet.
Helges fluffiga päls inbjuder till goss. Och Valdemar får vila på honom.

Sammanträffande...

I samband med ett jobb jag skulle göra om ett äldreboende
upptäckte jag att en kvinna som jobbar som värdinna där
också heter Colette.
Colette och så ett svensk efternamn.
Fastän det inte var nödvändigt för jobbet,
mailade jag henne.
Kunde liksom inte låta bli.
Jag började mailet med att förtjust konstatera
att hon och jag heter samma sak
och vilket lustigt sammanträffande jag tyckte det var.
Jag menar, jag träffar aldrig någon som heter som jag
(inte i Sverige i alla fall)
och nu plötsligt hade jag hittat en till!
Colette mailade tillbaka och verkade också
upplivad av sammanträffandet.
Hon skrev att hon heller aldrig träffat på någon som heter som vi
och tänk att vi båda dessutom bor på Söder!
Nu kan jag inte släppa tankarna på denna Colette.
Vem är hon? Är hon fransyska men gift med en svensk? Eller är hon som jag döpt efter den franska författarinnan Colette?
Får hon också bokstavera sitt namn i tid och otid och
får hon också ibland frågan om hon heter Colette i för- eller efternamn?
Känner att jag skulle vilja träffa henne,
övertygad om att vi skulle kunna bli polare
och dricka vin ihop och fnissa åt livets tillfälligheter.
Har svårt att hålla mig från att skriva ett nytt mail till henne
och fråga om vi ska träffas.
Inser att det skulle kunna misstolkas
och hon kanske skulle bli jätterädd
och tro att jag är en stalker eller annan allmän knäppgök.
Men hela situationen är kittlande.
Kanske går jag som av en händelse förbi det där äldreboendet
och hittar på ett ärende,
bara för att få en skymt av min namne.

Kristina är Gud...

Jag tror inte på Gud.

Däremot tror jag på Kristina Lugn,

som nu fått ett eget radioprogram -

"Allvarligt talat med Kristina Lugn".

Det är radio när det är som allra bäst.

Folk får ringa till Kristina och ställa frågor om livet,

kärlekssorg, ångest och om trivila saker som

varför fåglarna flyger upp och ner

när de passerar Tierp

("För att det är så tråkigt i Tierp

att de vill inte se eländet").

Kristina svarar utförligt, dröjande, eftertänksamt.

Ibland näpsar hon till frågeställaren,

ibland öppnar hon famnen

och kommer med tröstande ord.

Detta lyssnar jag till när jag promenerar till jobbet

och om kvällarna diskuterar jag avsnitten med Elias,

som också poddar programmen.

Så vänner, lyssna på "Allvarligt talat",

så kommer livet att kännas aningen ljusare och gladare.

6 underliga saker om mig själv

Jag har blivit utmanad att berätta sex underliga saker om mig själv. Var så goda, här är ett axplock:


1. Jag pratar med mig själv när jag tror att ingen ser. Dessvärre avslöjar mina läppar mig. De rör sig nämligen. Dessutom anser jag mig själv vara en mycket bra och klok samtalspartner (kanske till och med en av de bästa). På fullt allvar.

2. Tänker extremt mycket på sjukdomar och döden. Är övertygad om att jag kommer att få en otäck sjukdom och dö en smärtsam död alldeles för tidigt. Dessutom nojar jag över "farliga" saker - som för mycket sol, alkohol och rökning, ändå utsätter jag mig för sol, alkohol och umgås med rökande vänner. Följden blir att jag är övertygad om att jag kommer att drabbas av hudcancer, lungcancer och levercancer och känner också efter hela tiden.

3. Svarar ofta inte i telefon. När jag gör det är det för att jag verkligen vill, orkar och hinner prata med den personen just då.

4. Är långsint som en elefant. Fast jag erkänner aldrig att jag är det, för det anses fult att vara långsint. Men jag glömmer aldrig en oförätt och kräver alltid en ursäkt innan jag (eventuellt) kan drista mig till att förlåta.

5. Jag ogillar optimister. Nästan inget provocerar mig mer.

6. Jag extraknäckar som ordningspolis. När folk springer rakt in i mig och på sin höjd säger "oj", spänner jag strängt ögonen i dem och säger "ursäkta mig", för att de ska skämmas och inse att det var de som skulle bett mig om ursäkt. Blir jag nerknuffad i gatan av breda barnvagnar säger jag "hoppsan, vilka smala trottoarer, man får ju inte plats!" i tron att barnvagnsfolket ska förstå hur mycket plats de upptar. Självklart slösar jag bort min energi, men det har ni ju redan fattat.

Nu utmanar jag Unni, Elias och Simela att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Intressant...

Gipset är väck.
Det var skönt.
Men min hand är svullen och öm
och börjar anta vissa likheter
med en boxningshandske.
Fortsätter det så här
kommer jag bli kallad för Tyson.
Det goda är dock
att handen är slät som en babyrumpa
som en följd av att den är svullen.
Så min vänstra hand ser ut som en ung persons,
medan min högra ser ut som en 42-årings.
Intressant effekt.