Egentligen vet jag inte varför jag tycker det låter så manligt med maktkamp, men det känns så... manligt.
Ganska dumt, eller väldigt dumt egentligen - för maktkamp finns överallt, mellan en massa människor, vuxna såväl som barn, oavsett kön. Den finns i stort, som mellan världsledare som slåss om sina länders gränser, men också i smått, som mellan barn som kivas om vem som fått mest läsk i sitt glas.
Oavsett i vilken form den uppenbarar sig har den dock en sak gemensamt - maktkamp är synnerligen otrevligt. Ingen mår bra av det och ingen går ut som en vinnare ur en sådan strid. Alla är förlorare, alla har gjort bort sig, alla är små människor som borde vetat bättre och uppfört sig annorlunda.
Döm då av min förvåning, när jag alldeles pekpinnekorrekt fördömt andra, kommit på mig själv med att utöva maktkamp. Otroligt pinsamt och lågt, men så är det.
Det handlar i synnerhet om situationer på jobbet.
Jag markerar, förtydligar, poängterar, oftast med lite vass ton - allt i syfte att påpeka "kom inte här och trampa på mig, här är det jag som bestämmer". Och kollegorna, eller en del av dem i alla fall, gör förstås samma sak tillbaka. Så vi beter oss som ilskna katter som på stela ben och med ståpäls går runt i cirklar, iakttar, lyssnar, fräser ibland, slappnar inte av och är ständigt vaksamma. Slåss inte direkt, men är jäkligt observanta på minsta gränsöverskridande. Här vaktas det territorium.
Vad det hela går ut på? Att tygla sina rädslor genom att hålla alla andra borta som kan hota maktbalansen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
YAP! det kanske är därför jag inte har klarat jobba på ett sånt 8-timmars jobb! jag säger kanske! jag vet inte!
Tja.
Så kanske det är.
Trist är det i vilket fall.
Men när man jobbar på ett företag som kör "management by fear" blir det så här, dessvärre.
*suck*
Mmm, det är manligt med makt. Jag läste sociologi en gång i tiden och då sas det i en undersökning att på manliga arbetsplatser så inättar man sig i hierarkier; alla försöker hela tiden klättra på varandra och ägnar sig med gott humör och liv o lust åt det. Det är alldeles naturligt. Men på kvinnliga arbetsplatser så är det "platt", man vill ha konsensus till varje pris, alla ska tycka att en förändring är ok innan den genomförs, alltså tjafsar man i all oändlighet. Man ägnar mycket tid åt att kolla varandras revirgränser; inte för att överskrida dem utan för att hålla sig ifrån dem, respektera dem.
Därför är det så enkelt för en man att klättra uppåt på en kvinnlig arbetsplats. Vi kvinnor nästan bär upp honom till höjderna!
Intressant kommentar, tror du har gjort helt rätt analys. Och min nuvarande arbetsplats är just kvinnodominerad och platt. Konsensensus till varje pris var ordet... Och tjafs.
Tack för inlägget!
Instämmer i Ingas analys, både vad gäller konsensus och att vi nära nog bär männen till makten på kvinnodominerade arbetsplatser.
Det värsta är inte den fräsande, hörbara maktkampen, tycker jag. Nä, det finns värre -fulländade maktspelare som bedriver sina maktkamper på subtila, i princip osynliga vis och dom är riktigt kusliga.
Tack för pinnen, ska se om jag orkar nu eller om jag lämnar den vidare.
ville bara spontant säga att det där med kvinnorna som ser fantastiska ut och gör en enorm karriär pch är superlyckliga med sin man och i sin stora villa osv osv - har gäckat även mig!
Min mans ena dotter är ett riktigt sådant praktexempel - hon är dessutom "Kändis" och frambärs i media saom just den där Barbiedockan som liksom bara lever i ett smidigt sus,......
rätt jobbigt...
Hej Petra -
vad skönt att det finns fler som undrar. Tror ibland att det bara är jag som funderar så här.
Och tänk att du har ett sånt exemplar på nära håll - då vet du verkligen hur det är, antar jag...!
Tack för kommentaren!
jag brukar stolt säga att jag minsann inte är rädd av mig (lätt när man är så lång...) men i vissa situationer som jag aldrig lärt mig hantera - speciellt i det sociala samspelet - (långvarig mobbning gör ju att man aldrig lär sig en hel del av det "osynliga" språket) - är jag förbaskat "maktlös" och av en omedveten rädsla fjärmar jag mig därför redan från början.
Antingen det eller stå i centrum, men att vara mittemellan händer inte så ofta.
Din text får mig att tänka på kvinnor som agerar "manligt", Antonia A:xon Johnson?
Jag har redan kommenterat Din text så det ska jag inte göra igen. Ville bara säga att jag blev nyfiken på Din blogg och har gjort något så ovanligt som läst hela med alla inlägg. Den är välskriven och rolig att läsa. Den är dessutom inte bara välskriven utan också "vältänkt"; en bra kombination. Jag tar mig friheten att lägga in en länk till den på min blogg om Du inte har något emot det. Det är lättare för mig att hitta tillbaka då.
Hej!
Intressant text! Och ja - maktkamp finns överallt. Men att det skulle vara manligt.... hm... jag vette tusan om jag förknippar det med män. Jo klart inom politik och höga befattningar och så´nt där som varit traditionellt manligt... krig. Men hm... vid närmare eftertanke kan man ju få nästan varje samtal till en maktkamp? Om man vill? Hm.... nu yrar jag kanske.
Inga - vad glad jag blir med nya ambitiösa läsare! Klart du får länka till mig! *Bugar och niger*
Ska gå in och titta på din blogg nu!
Vi hörs!
Mette -
nej, det är nog så, som jag skrev att maktkamp inte är bara en manlig egenskap eller struktur, dessvärre gör kvinnor säkert likadant. I alla fall har jag märkt att jag gör det ibland... Pinsamt. Men sant.
Tack för att läste!
hmm.. tror bestämt jag hör den där vassa, syrliga, tonen hos även mig.. o den har minsann sagt åt mig så många gånger så nU är det miN tur.. *skrattar igenkännande*
Bra skrivet!
GUD vad skönt att du känner igen dig.
Ibland tror jag är jag är enda bitchen på jorden.
Fastän jag egentligen är rätt snäll.
Hugger bara när jag blir trängd liksom...
;-)
Skicka en kommentar