Bokslut.

Utrensningen är nästan tillända.
Och dagens stora prestation:
Mors urna med askan
är förflyttad ner till källaren.
Inser att hon inte sprider någon glädje
genom att stå i klädkammaren
och ingen tjuv lär stjäla henne.
Och för all del, om nu någon mot all förmodan
skulle sno urnan, så välbekomme.
Mor skulle säkert inte ha något emot
att komma ut i vida världen igen.
Efter två och halvt år i en klädkammare
kan man nog längta efter variation.
Så med detta sagt
är det snart dags för mitt bokslut
som lär ske någon gång efter middagen
vi ska på nu.
Det är en fin tradition
som vi la oss till med förra året på F:s stora fest.
Alla fick i tur och ordning betygsätta sitt år
och ge en förklaring och resumé.
Visade sig bli kvällens höjdpunkt
och människor var överraskande öppenhjärtiga.
Så jag tänker nu fortsätta med bokslutstradition.
Sedan om det blir offentligt eller inte
får vi se.

Sentimentalt dravel i slutet på året

Jag blir även sentimental och nostalgiklok
i slutet på året och tänker saker som följande:

Vänner gör livet lite mer uthärdligt.
En smula lättare att leva.
En orsak att le, ja, till och med skratta.
När det känns som mest grått, slaskigt och hopplöst
finns de plötsligt där
som en påminnelse
om att det finns mer i livet än skit och elände.
Och varje gång förundras jag över
att de orkar,
att just jag haft en sådan tur,
att jag faktiskt inte är ensam.
Och lika förundrad blir jag
över att de påpekar samma sak tillbaka.
Och så känner jag att cirkeln sluts,
att livet knackar på axeln
och viskar i ens öra:
"Du, det är det här som gör att vi alla
orkar stå ut,
som gör att vi kämpar
och gråter och lipar,
men någonstans ändå vet
att det kommer att fixa sig.
För det finns folk omkring dig,
som axel mot axel
står pall tillsammans med just dig."

Mani i slutet på året...

Så här är det i slutet på varje år.
Jag drabbas av mani.
Mani att göra bokslut.
Mani att rensa ut.
Mani att slänga allt jag äger och har,
eller åtminstone packa ner delar av mitt bohag
i stora påsar och kånka ner i källaren.
Jag vill att det nya året ska börja tomt, rent och vackert.
Väggarna ska vara lika vita som mitt samvete.
Inte en massa bjäfs i lägenheten
eller i själen.
Jag vill tacksam och openminded ta emot
nyårsklockor och outtalade och uttalade löften
om ett nytt och bättre år.
Sedan är det en annan sak
att jag alltid gör så här varje år,
och inget år blir nämnvärt mycket bättre
än något annat,
men det är en annan femma.
Det är hoppet jag ännu när
och eftersom jag fortfarande inte är död,
pickar och kvittrar hoppet därinne i bröstet,
visserligen inte lika högljutt och gapigt
som förr om åren,
men ändock finns det liv i det gamla tilltufsade hoppet.
Men för att hoppet ska få en fin grogrund
måste alltså allt vara rent.
Vore jag katolik gick jag till bikten utan att passera gå.
Men dessvärre är jag ateist sedan barnsben
och kan inte tro vare sig på det ena eller det andra.
Men skrubba, slänga, tvätta, packa och kånka,
det kan jag,
och snart är själen lika vit som snön
som inte finns just här,
och snart ska jag,
med en dåres jävla envishet,
stå där på tolvslaget
och hoppas, hoppas, hoppas
på ett nytt, rent och bättre år.

Alternativ jul = Normal jul

Vi firade alternativ jul igår.
Ja, det heter faktiskt så.
Det är alltså när man inte firar
med familj och övrig släkt
utan med vänner som man valt själv.
Det var jättetrevligt och fyllde ett tomrum.
Vissa har ingen familj att fira med,
andra har förvisso, men vill inte fira med den,
vissa firade en stund med släkten
men efter några timmar och ett antal glas sliskig glögg
kändes det mest påfrestande.
Vi blev 12 personer som inte sjöng fåniga julsånger,
som inte dansande kring någon gran,
som inte drack glögg,
utan som blandade drinkar och hinkade vin
och umgicks.
Enkelt. Mysigt. Prestigelöst.
Likförbannat kallas det alternativt.
Alternativt av dem som på fullaste allvar
menar att kärnfamiljen fortfarande är
det enda rätta,
som menar att singlar är patetiska,
och att folk som väljer vänner före familj
är suspekta.
Säger man dessutom nej till hetsen, stressen, ruschen
kring jul och vägrar delta i den allmänna paniken
och vägrar klistra på sig ett falskt, ansträngt leende
och vägrar låtsas vara så förbannat glad,
då är man klart avvikande.
Men det sjuka är att vi är många, inte bara ett fåtal,
som av olika anledningar är sorgsna kring jul,
som inte kan konsumera oss glada,
som inte vill det heller,
som bara vill vara med dem vi gillar,
få dela våra tankar med dem,
och tillsammans ta några djupa andetag
så att vi orkar stå ut ett långt år till.
Det kallar inte jag alternativt.
Det kallar jag normalt.

Julefrid...

Inslagning av ett par få julklappar,
tillagning av långkål och paprika- och chèvrepaj
som ska ätas till lunch imorgon med E:s familj.
Katterna utslagna i soffan
och E med förkläde i köket.
Strax ett glas champagne och lite ostron
och Fanny och Alexander på dvd.
En lugn dag före dopparedagen.
Önskar här med alla bloggare
julefrid och vackra drömmar.

Jag kan somna lycklig i natt...

Jag har Egentid
ensam hemma.
Underbart.
Åt en snabbt hopknåpad tonfisksallad,
satte på tv:n,
något jag knappt gjort på ett år,
och råkade hamna på Femman
som visade ståuppparen Magnus Betnérs
show från Göteborg,
en komiker jag i ärlighetens namn totalt missat.
Skeptisk halsade jag två Grolsch.
Manliga ståuppare brukar bara irritera mig
och få mig att skriva sura drapor på bloggen.
Men se.
Överbevisad.
Lycklig.
Ja, jag skulle vilja säga snudd på småkär.
Vilken kille!
Intelligent, kul på riktigt, feminist, ateist
och förmodligen, en riktigt fin pappa
till sin lilla dotter.
Herregud, att sådana snubbar finns!
Det finns en framtid för Sverige.
Jag kan somna lycklig i natt.

Ett tillägg...

För övrigt
vill jag bara tillägga att jag älskar min nya kalender
med röda skinnpärmar från Ordning & Reda.
Sitter nu och fyller i saker i den
med ny penna som jag snott hos vaktmästaren.
Och så klipper jag till fina hundöron
så att man lätt kan se
var i almanackan man befinner sig.
Till detta äter jag syndigt stora mängder
Golden Grape,
Läkerols nya sockerfria tablett.
Som en skänk från ovan till alla oss
som är grapefruktfrälsta

Jag ska bara...

Har kommit på att jag är en
"jag ska bara"-typ.
Idag när jag var ledig från jobbet,
eftersom jag hade helgtjänstgöring,
kom detta till uttryck.
Efter att jag vinkat av E imorse sa jag till mig själv:
"Jag ska bara bädda, plocka in i diskmaskinen,
vattna blommorna, slänga in ett lass i tvättmaskinen,
stuva in alla grejer jag köpt i Indien i lådor
och garderober, maila en Viktig Person,
betala en Viktig Räkning via E-banken,
skriva en att-göra-på-stan-lista
och gå och träna. Sedan får jag vila,
och njuta av min lediga dag."
I min fantasi tar ovanstående nämligen inte
mer än någon timme.
Verkligheten är självklart en annan.
Fick springa i panik till gymmet
och galoppera in i spinningsalen
medan uppvärmningen pågick.
Efter passet hade jag bestämt mig för att
fixa det där som stod på att-göra-på-stan-listan.
Det var "bara" en 7-8 stopp så det borde vara
snabbt avklarat.
Nu kom jag nyss hem,
fullastad med påsar, sönderstressad med snor
rinnande i näsan av kylan,
och inser att klockan är 16.
Nyss var hon ju tolv!
Det utlöste ännu mera stress,
för jag måste ju hinna njuta av resterna av min
lediga dag innan dagen är förbi.
Måste snabbt ner i varv
innan jag kan försjunka i min braiga bok
"Tillsammans är man mindre ensam".
Så jag bestämde att jag bara ska läsa min mail
och blogga först.
Sedan får jag koppla av.
På pin kiv har jag nu trotsat alkoholförbudet som nyss infördes
och som skulle varat till julafton.
Halsar på en öl
och funderar på hur en avprogrammering av
"Jag ska bara" skulle gå till.
Eller är det helt enkelt lättare
att supa skallen i bitar?

Tillbaka...

Tillbaka från sol, hav, strand,
skaldjur, Kingfisher, försäljare,
tiggare, hundar och kossor.
Lämnade planet och klev in på Arlanda
och väntade på bagaget.
Det var kallt, så kallt att även själen rös till
och skrek på en tröja.
Knep med ögonen i taxin på väg hem.
Ville inte se, ville inte vakna,
ville låtsas att jag var där och inte här.
Stövlade in hemma i lägenheten
och sköna H, nyduschad och leende,
tog emot.
Hon har varit kattvakt i en vecka och tagit
sitt uppdrag på största möjliga allvar.
H gick till jobbet och E tog ett djupt andetag
och en stark espresso och begav sig till
helgkursen i massage till husbehov
han fått av mig i födelsedagspresent.
Jag var ensam kvar med katterna.
La mig i min mjuka, sköna säng
och stirrade ut i den där grå, kala, döda
som kallas december i vårt land.
Lipade lite för mig själv.
Ingen storgråt,
men singeltårar letade sig upp i ögonvrån
och jag skämdes lite
för att jag hade mage att gråta efter en vecka i Goa.
Men ibland tycker jag så förbannat synd om mig själv
och eftersom ingen annan tycker lika synd om mig som jag,
så får jag lipa.
I alla fall om jag gör det privat.

Time out

På semester. Åter den 14 december.