Hemarbetare

Har varit ledig och tjänstledig sedan den 20 december.
Det är mer än en månad.
Nu slår det mig med full kraft
hur alldeles, alldeles underbart det är
att arbeta hemifrån.
Nu plötsligt fattar jag vad alla hemarbetare pratar om!
Tidigare såg jag bara framför mig hur ensamt
det skulle vara att jobba hemma.
Och hur lättdistraherad jag skulle vara.
Och hur mycket jag skulle äta.
Och hur jag skulle tjuvtitta på skitserier på tv.
Och hur jag skulle sova bort hela eftermiddagarna.
Ingenting kunde vara mindre sant.
Jag har fått ro och sinnesfrid att skriva,
har rekat och intervjuat,
suttit i samtal med myndigheter och statistiker
och har nu på en dryg månad presterat en hel bok.
Och inte bara det.
Jag har ätit lunch med försummade vänner
flera gånger i veckan.
Och har shoppat på reorna,
vad sägs om ett par Nudiejeans för 400 spänn?
Har tränat nästan varje dag
och har efter det kunnat duscha, klä på mig, äta frukost
och läsa båda dagstidningarna i lugn och ro
utan att behöva tokcykla till jobbet och ändå
komma genomsvettig tio minuter för sent varje morgon.
Ibland har jag suttit och jobbat på fik
med gratis trådlös uppkoppling
och ibland har jag släntrat över till förlaget
för att diskutera korr.
Jag har promenerat ner till Årstaviken
för att titta till lilla båten så att den mår bra i tövädret.
Jag har gått till frissan, syster Åsa på Ringens Vårdcentral,
biblioteket, skräddaren med jeans som ska läggas upp,
hämtat ut paket på före detta Posten
och lunchat med både svärföräldrarna och Elias faster Cecilia.
Och jag har varit tre dagar i Malmö
för att kolla makens band The Guild på KB
och se Jesus Christ Superstar på Malmöoperan
och träffa söta Maria och härliga Liv.
Och jag har kollat på hela Barack Obamas invigningscermoni
i flera timmar på storbilds-tv på en krog på Östermalm
och har varit på Publicistklubben för att titta på
Marklunds Gömda-debatt.
Jag har även börjat en meditationskurs på onsdagkvällar.
Plus att jag har röjt i garderober, klädkammare och byrålådor
och har slängt och vikt ihop och burit till Myrorna.
Och - jag har äntligen tagit tag i Stieg Larsson-trilogin,
hundra år efter alla andra,
och är den här gången helt fast,
förmodligen för att jag har sinnesfrid i själen
och ingen klocka som tickar.
Dessutom har jag börjat skriva dagbok.
Varje kväll.
På en månad har jag hunnit med mer saker än jag normalt gör
på säkert ett halvår.
Allt detta för att jag plötsligt själv kan bestämma över min egen tid.
Om en vecka börjar jag jobba igen.
Vill inte riktigt tänka på det.

För eller emot?

Det slår mig att alldeles för mycket tid ägnas åt att vara emot.
Emot droger, emot nazister, emot rasister, emot transfetter,
emot lönediskriminering, emot miljöförstöring, emot krig...
Borde vi inte ägna mer tid åt att vara för?
Det känns mer positivt och mysigt än det där tråkiga emot.
Nu när det är sprillans nytt år överväger jag att bli en för-person
istället för en emot-person.
Jag ska bli för allt som är roligt, allt som är dyrt,
allt som piggar upp,
allt som stimulerar och som är smart.
Det där andra, ska jag på yogiskt vis, ta till mig och acceptera.
Därmed inte sagt att jag är för kvinnomisshandel.
Förstås.
Men det hajar alla kloka människor som läser min blogg.
Jag är för kloka människor.
Och för människor med god smak.
Och för jämställdhet och feminism.
Och för människo- och djurvänner.
Och för fred.
Och för människor som anstränger sig för att göra jorden till en bättre plats.
De i synnerhet är jag så jävla för.
Vad mer borde jag vara för?
För-slag?

En djurhälsning...

Lånekatten Osis och Valdemar sover sött tillsammans...

Jagar varandra och brottas på dagen, men allt är glömt när det är dags att sova...


Närbild av Osis, fast med Valdemars tassar framför sig...

Närbild av Valdemar, fast med en av Osis tassar framför sig...

Osis långa ben och Valdemars randiga rygg...

Julbildsblogg

Av oklar anledning hamnar bilderna i fel ordning, annars var det tänkt som en bildsvit där det börjar med julgransklädning och slutar med vila i soffan där Valdemar tvättar Elias hår.


Men nu går vi baklänges istället. Roberts misse Osis som vi vaktar över julen, tycker det här med träd inomhus är en fantastiskt bra uppfinning.


Och julgransfotskartongen blir ju en alldeles utmärkt lekplats för Osis!


Helge övervakar Osis som slår på julgranskulorna.


- Glitter och kulor, allt är till mig, anser Osis.


Osis är bara fem månader, och livet går ut på lek. Och mera lek.


Valdemar är två och ett halvt, men tror att han är kattunge fortfarande. Så han är ungefär på samma menatala nivå som Osis.


Det är så spännande, så spännande det här med träd och ljus och grejer.


Katterna är hela tiden med och sticker nyfiket in sina nosar i granen.

Bara så ni vet kommer ovanstående fem-månaders kattunge som heter Osis att bo hos oss över jul medan husse är i Göteborg och förlustar sig.

Vi funderar nu på att ta entréavgift, för huset lär bli fullt av kattungelängtande besökare.

Jakten på glödlampan

Egentligen är det ganska vansinnigt.
Man köper en adventsljusstake
för ganska dyra pengar,
för att man är less på målade träljusstakar i glada färger.
Vad man inte tänker på i stundens hetta
är att man borde köpa på sig ett gäng glödlampor
samtidigt som man inhandlar ljusstaken.
Framförhållningen är som bortblåst.
Första julen går bra.
Det lyser vackert i fönstret
och man njuter av att för första gången i sitt liv
ha en stilren stake av metall och naturträ.
Hemslöjd, kallar man det visst.
Andra julen börjar det.
En glödlampa är paj,
men man gör ingen stor affär av det,
utan tar en rask promenad till lampaffären
bara för att mötas av stängda dörrar.
Lampaffären har konkat.
Men julen står ju för dörren
och man låter sig inte nedslås av sådana petitesser,
så man stegar istället vidare till Järnaffären som har allt.
Så sträcker man fram en ivrig hand
och viftar runt bland affärens alla adventsljusglödlampor
och inser till slut, uppgivet,
att det finns alla möjliga glödlampor
utom just dessa man är ute efter.
Men eftersom stan är full av hetsiga julklappsköpande människor,
så tänker man what the fuck,
vad är väl en glödlampa,
och så firar man jul med en lampa mindre.
Så kommer den tredje julen.
Nu har två glödlampor gått sönder
och nu vill man faktiskt ha nya.
Så man kommer på den briljanta idén
att googla efter tillverkaren av adventsljusstaken.
Man hittar den och lyckas även lokalisera
tre återförsäljare på Söder.
Så beger man sig åter ut på jakt
efter dessa sällsynta små glödlampor.
Men uppgiven och sur får man tomhänt loma hem,
för inte fanns lamporna hos återförsäljarna,
trots fagra internetlöften.
Då tar man telefonluren,
och ringer till tillverkaren Markslöjd i Mark
och avkräver besked.
Det visar sig att det inte finns en enda återförsäljare
på hela Söder som säljer just mina glödlampor.
Däremot en nära Karlaplan,
så adressen skrevs ner på en bit papper,
man tar tunnelbanan till Slussen,
byter sedan till röd linje mot Ropsten,
hoppar av vid Karlaplan och går i duggregn.
Sträcker så fram en 50-lapp och säger:
- Ge mig som många glödlampor jag kan få för 50 spänn, tack.
Nu är väskan full av dessa alldeles speciella glödlampor
och det känns nästan som om det vore narkotika.
Fast knark vore förmodligen lättare att få tag på.

Självsuggererad hjärntvätt?

Två gånger denna vecka har jag vaknat upp
och trott att det var lördag.
En otroligt jobbig upplevelse.
Känslan satt dessutom i oproportionerligt länge
och gjorde att jag lyckades komma försent
till jobbet båda dagarna.
Senaste imorse hände det.
Jag vaknade, tittade på klockan,
och drog täcket över huvudet.
”Det är ju lördag, det är lugnt,
jag sover ett par timmar till.”
Därför slumrade jag till
och vaknade med ett ryck efter en stund.
Något i mitt omtöcknade tillstånd hade ändå vaknat till
och hajat att det är fredag.
Så jag for upp och in i duschen.
Men där hände det – igen.
Jag var åter övertygad om att det var lördag
och bestämde mig för
både hårinpackning och benrakning.
Tog tid på mig,
torkade mig länge och väl och smorde in mig
och hade tankarna på annat håll.
Plötsligt slog det mig igen –
men herregud, det är ju FREDAG,
jag ska vara på jobbet om 10 minuter!
Störtade ner i cykelrummet och slet ut cykeln,
men efter bara en kort stund i sadeln
slog det till IGEN.
Makalöst, men sant.
Jag saktade ner,
tittade på utsikten från Skeppsbron
och plirade mot solen.
När jag närmade mig Kungsträdgården,
där jag egentligen ska svänga höger
och cykla upp bakom Grand Hotel,
svängde jag helt oförklarligt vänster.
Jag hade tydligen bestämt mig för att
ta en fika på NK...
Uppe på Hamngatan slogs jag med mig själv
och lyckades svänga cykeln åt höger
och med järngrepp om styret tog jag mig till jobbet.
Typ 30 minuter försenad.
Handlar det här om självsuggererad hjärntvätt?
Eller har jag bara blivit schizofren?

Den vilda jakten på fågeln...

Sträckte mig just efter min handväska
som står bredvid mig på skrivbordet.
Plötsligt kom det fågelkvitter ur den.
Tänkte först att det var mina mobiler som lät mystiskt,
men de låg inte i väskan
utan på skirvbordet.
Kvittret fortsatte.
Började riva ur allt i väskan.
Fullständigt ologiskt, jag vet,
men det kvittrade så väldigt
så jag kunde bara inte nonchalera det hela.
När hela väskan var tömd
och alla fack genomletade
hade jag fortfarande ingen ledtråd.
Till slut lyfte jag på väskan,
och där, under den,
låg ett par hörlurar som var inkopplade i datorn.
Jag hade kommit åt några knappar på tangetbordet
i min vilda jakt på fågeln,
att en blogg med fågelkvitter kom upp.
Det känns lite snopet...

Maktgalen...

Jag börjar bli hög på min makt.
Har nu fått en kollega att lämna svenska kyrkan
och en annan att sluta köpa matliknande produkter
som innehåller E 621, alltså mononatriumglutamat.
Naturligtvis har jag inte utövat påtryckning
utan bara delgett dem mina egna högst personliga åsikter.
(Jag la möjligen till att man tjänar in en Greklandsresa om året
om man går ur kyrkan.)
Nu smider jag vilda planer på vad mer jag kan få kollegorna att göra.
Förslag, någon?

Nypa hårt i armen...

Men asså vad är det här?
Jag blir galen.
Består världen av ett överskott av jävliga karlar?
Det verkar så.
Med jämna mellanrum får jag veta
att den ena snubben
efter den andra
hotar sin fru/flickvän/sambo med stryk,
kallar henne hora och fitta,
kör rattfull,
slänger saker omkring sig,
skäller ut och förnedrar sin kvinna,
ligger på soffan och kolkar vin
och tycker synd om sig själv
och är däremellan allmänt aggressiv.
Nu ringde en av mina äldsta väninnor
och det kröp fram
vad jag misstänkt länge.
Hennes man är ett as,
hon är rädd för honom
och vill skiljas
men tvekar för att de har barn ihop.
Och dessutom misstänker jag
att HON skäms
över sitt dåliga val av man.
HAN skäms givetvis inte
och hävdar att allt är hennes fel
och om det inte vore för att hon är så
dum i huvudet skulle de inte ha några problem.
Tjena hej...
Och igår satt jag hela kvällen
och fick höra hiskeliga detaljer
från en annan väninnas liv.
Om ett annat snyggt as till man.
En som lever dubbelliv, ljuger och bedrar.
En tvättäkta psykopat.
Jag orkar inte höra en sådan här historia till.
Måste nypa mig i armen
för att påminna mig om att de flesta män är fina och bra.
Men fan vad jag får nypa hårt.