Sommar, sommar, sommar...!

Jag har volangkjolar på mig nu när det är sommar.
Kommer på att jag går annorlunda med dem på.
Får liksom en svischande gång.
Gillar ljudet av frasande tyg
och känslan av vind från tyget runt benen.
Jag slutar också använda cykelhjälm nu när det är sommar.
Gillar den sommarvarma brisen i håret
och den känner jag ju inte om jag har hjälmen på.
Men det är säkert lika farligt,
om inte farligare,
att cykla nu än på vintern,
då det bara är jag och några andra dumhuvuden som
trotsar is och kyla och ändå trampar på till fots.
Jag dricker stora mängder öl nu när det är sommar.
Öl smakar oändligt mycket bättre nu
än under vintermånaderna.
Då är jag mer inne på tunga goda rödviner.
Sedan går jag över till vitt vin på våren
för att sedan bälja i mig öl –
och i viss mån rosévin
på sommaren.
Jag umgås med vänner och orkar göra
mycket mer sociala saker nu när det är sommar.
Nyfiken Gul, Tuckens uteservering, Loopen och i viss mån
Kvarnens uteservering kommer att besökas ofta.
När det är vinter går jag helst och lägger mig när jag kommit
hem från jobbet och får piska mig till att orka gå och träna.
Nu springer jag på lätta sandalklädda fötter ner till Eriksdalsbadet
tidigt om morgnarna för att simma en kilometer
innan jag tar cykeln till jobbet.
Varför, åh varför, kan det inte vara sommar jämt?

Helt representativt...

Var på en skola på Söder för att göra ett jobb för tv.
Bävade.
Ungar plus tv är alltid lika med skitjobbigt.
Oftast gapar och skriker de,
hoppar och springer framför kameran
och gastar ”filma mig, filma mig!"
Och när man väl gör det
och ställer en busenkel fråga,
tystnar de och mumlar ”näe” eller ”vet inte”.
Men den här gången infann sig Gud,
eller Buddha,
eller någon annan från Högre Makt.
För det första tog det ungefär bara fyra minuter
att på telefon förklara för rektorn vad jag ville
och av denne få tillstånd att komma.
Och så tog det exakt en minut till
och jag hade jag en supertrevlig lärare på tråden
som sa att jag kunde komma till
hennes klass idag kl 12.
(Idag alltså, inte nästa vecka...)
Hon fattade direkt,
krånglade inte,
sa bara ”välkommen”.
Så jag dök upp och
klev in i klassrummet.
Men det väntade djungelvrålet uteblev.
25 par ögon vändes mot mig,
intresserade och nyfikna,
men framför allt var ungarna t-y-s-t-a.
Jag förklarade på lätt svenska vad jag ville
ha ut av dem: Alltså att de skulle sätta sig
framför en dator och logga in på en viss hemsida
och tala om för mig vad de tyckte om den.
Fyra och fyra delade de upp sig
och gjorde lydigt som jag sa.
Så var det dags för det jobbiga,
intervjuerna.
Förklarade långsamt och tålmodigt
hur jag ville de skulle svara
och hur de skulle bete sig,
men de avbröt och sa att de redan visste
att man inte får titta in i kameran,
att de skulle antingen titta på mig
eller på varandra och
inte luta sig fram och prata in i micken
och förstås svara i hela meningar.
”Jaha”, sa jag. ”Har ni varit med på tv förut?”
”Ja, jag har blivit intervjuad två gånger och varit
med i en dokumentär om barn”, sa en.
En annan sa:”Näe, jag har inte varit på tv, men i tre reklamfilmer
och så har jag varit intervjuad i DN.”
”Jag var med i Julkalendern”, sa en tredje.
Och en fjärde hade minsann haft huvudrollen
i någon känd barnfilm.
Ungarna var med andra ord
helt representativa Söderungar.
Alla barn till journalister, skådespelare och
annat löst kulturfolk.
Och svaren?
Lysande.
Nästan för bra.
Hela meningar.
Eftertänksamt.
Charmigt.
Personligt.
Allvar blandat med lite skämt
för att inte svaren skulle bli för tunga.
Jag fick exakt det jag var ute efter.
Och alla barnen hette Olivia, Agnes, Nora, Lukas,
Gustav, Ida, Julia och Isak.
Inte en hette Muhammed eller Mustafa.
Ett samband, någon?

Lista

Saker som irriterar mig:

* Taxibilar som inte kommer fastän man förbeställt i god tid.
"Nej, vi har ingen bil ledig eller någon på väg", svarar ungbruttan glatt
när jag ringer och morrar en kvart efter bestämd tid.
Vad är poängen med att förbeställa om bilen ändå inte kommer?

* Praktikanter som dyker upp 1. försent 2. på fel plats, fastän man
noga gett instruktioner med klockslag, adress och vägbeskrivning.

* Bestick som alltid är slut och putsväck i personalköket så man får
äta allt med tesked.

* Kvällstidningar som får ben så att jag tvingas läsa sportbilagan istället
när jag slevar i mig lunchmaten med tesked.

Sak som gör mig glad:
* Bon Aqua med citronsmak. Med riktig fruktjuice, dock sötad med fruktos.
Men ändå, supergod.

Rosa - färgen för dagen

Livet går i färgperioder.
Jag var svart väldigt länge.
I alla fall hela tonårsperioden.
Svarta sjok var det jag gilllade mest,
och mamma suckade,
minns jag.
Ibland kunde jag sträcka mig till grafitgrått,
när det var sommar.
Sedan kom rött och då var jag i 20-års åldern.
Det skulle var oxblodsrött,
ibland hallonrött.
Men absolut inte mesrött
och verkligen inte orangerött.
Rött kunde gärna kombineras med svart.
Sedan kom lila in i mitt liv.
Då var jag väl 30+are.
Sådan där mörk hippielila var det som gällde.
Älskade det och köpte allt från kristaller, kuddar,
örhängen och sammetsbyxor i lila.
En dag kom blått.
Det var Greklands förtjänst.
Jag älskar Grekland mer än något annat land,
och ändå älskar jag många länder.
Men jag känner mig f-r-i i Grekland.
Levnadsglad och fri,
livet känns stort och fullt av möjligheter.
Som om jag gick på cannabis.
Sånt som gör en "happy happy
full av joy joy", typ.
Och det är jävligt blått där.
Underbart blått i alla nyanser,
men mest kornblått,
som dörrarna till de vitkalkade husen.
Eller som blomkrukorna
där de röda pelargonerna växer.
Eller som det Onda Ögat.
I love it.
Men sedan ett bra tag tillbaka
har det kommit en ny gäst.
En färg som jag förr log nedsättande åt,
men som nu värmer mitt lilla hjärta
och får mig att bli barnsligt glad.
Rosa.
Köpte en chockrosa Adidas-träninsgoverall
i helgen.
Och idag - en rosa hopfällbar Nokiamobil.
Känner mig löjligt lycklig.

Soludden - nu bara i minnet

Så var det gjort.
Ett år och tio månader på dagen efter att mor dog i den där sängen på palliativa enheten på Dalens sjukhus sålde jag Soludden, huset jag ärvde av henne. Huset som jag lovat att ta hand om och aldrig svika.

Mäklaren bad mig skriva ihop vad han kallar "säljarens berättelse", en personlig betraktelse över "objektet" att visa för intresserade spekulanter.

Så här lyder det:

”Mina föräldrar köpte Soludden 1965 av dem som hade byggt huset 1931, en familj vid namn Rylander som bodde i Länghem. Så förutom Rylanders, är det bara mina föräldrar och jag som bott i huset.
Efter mina föräldrar skilsmässa köpte mor ut far och hon och jag som bodde nära, i Borås, tillbringade nästan all ledig tid på Soludden under mina uppväxtår. Oftast stängde vi av vatten och el på vintern, men det hände också att vi firade jul där. Mer vykortsliknande jul får man leta efter. Vita, tunga grenar, tjock is på sjön och älgspår i snön.
Närmaste grannarna, Folke och Märta, har i alla år plogat vägen åt oss och de har även tittat till huset när vi inte varit där. De har varit, och är fortfarande, mycket goda och bra grannar.
Soludden är ett fantastiskt ställe, lugnt och fridfullt, och jag har aldrig sovit så gott och så länge om morgnarna som där. Tystnaden, fåglarna och vinden i träden är nästan magiskt.
Om somrarna badade vi varje dag och soltorkade på de stora stenarna nere vid vattnet. Badkläder var onödigt eftersom det sällan passerade båtar nära vårt fiskevatten. De senaste åren har vänner till oss åkt dit för att njuta av naturen och de har fiskat gös, gädda och abborre, enligt rykten både stora – och goda!
Även efter att jag flyttat hemifrån fortsatte mor att åka dit, oftast var hon där flera månader varje sommar. Hennes dröm hade nog varit att pensioneras där, hon sa ofta att hon inte trivdes lika bra någon annanstans.
Dessvärre blev mor sjuk i cancer 1998 och hon insåg att det inte skulle fungera att bo ensam på Soludden, men hon fortsatte att åka dit på helgerna och under somrarna.
2004 blev mor så sjuk att vi beslöt att hon måste flytta närmare mig, som var hennes enda barn, så flyttlasset gick från Borås till Stockholm samma sommar. Hon ville dock som en sista ”gåva” till huset göra en stor renovering av fasad och tak. Det blev klart försommaren 2005. Hon längtade efter att få åka ner och se hur fint huset blivit, men dessvärre hann hon dö innan dess.
Det är med vemod och stor sorg som jag känner mig tvingad att sälja Soludden, ett hus som jag faktiskt delvis vuxit upp i, men jag bor mer än 40 mil från Länghem och det är inte realistiskt att kunna sköta om huset så som det förtjänar.
Därför vill jag sälja det till någon som kommer att älska det lika mycket som jag och min familj gjort.”

Glad påsk...

Det fanns en tid...

Det fanns en tid för inte alltför länge sedan,
då allt var ganska annorlunda.
Mer lättsamt. Easy going. Happy.
Då dagarna liksom bara kom och gick
och humöret var på en konstant hög nivå.
Livet kändes enkelt. Okomplicerat. Kravlöst.
Ens mesta planering handlade om
var nästa förfest, fest och efterfest skulle hållas.
Timmar i telefon då festerna, krogbesöken och
semestrarna avhandlades i detalj, om och om igen.
Det spekulerades om vem som gjort vad med vem
och möjligen varför.
Och skulle han eller hon kanske vilja göra om det?
Var man i så fall själv intresserad av det då?
Jobb och pengar och dödsbon och begravningar och
cancer och åldrande pratades det nästan aldrig om.
Kändes oviktigt och rätt fjärran.
Man bara var. Med vind i håret, pirr i magen
och en ölsejdel i handen.
Oftast lyckligt leende
och nyfiken på vad som skulle hända härnäst.
Tiden verkade oändlig. Den räckte till,
trots att man ofta låg utslagen både en och två helgdagar
och inte klarade mycket mer än att brygga kaffe och
ligga i sängen och babbla i telefon.
Såg mig själv på bild i helgen.
Tänkte att den där personen är inte samma som jag var.
Det syns i ögonen, något mörkt har smugit in där,
något som inte fanns förut.
Och leendet känns inte sprittande längre.
Det är lätt ansträngt,
ett försök att se glad och sorglös ut.
Tja.Det är väl detta som kallas livet.

Foten i kläm? Jajamänsan!

Tänker på den där fåniga teckningen
föreställande en snubbe med foten i kläm i en
dörrpost som får frågan:

- Foten i kläm?

Och som hurtigt svarar:
- Jajamänsan. Stort gapflabb.
Tänker osökt på den när jag läser
väninnan J:s senaste mail.
Hon är toksjuk. Jag menar verkligen det.
Inte lite smårisig,
utan riktigt jäkla toksjuk.
Sönderopererad i omgångar,
smärtor så hon måste äta morfin flera dagar i månaden,
trassligt med jobb,
trassligt med ekonomin,
trassligt med tonårsdottern,
i perioder trassliga relationer,
trasslig pappa,
trassliga husaffärer,
ja, trasliga affärer i stort, faktiskt.
Det senaste nu är att hon riskerar en stomioperation.
Ni vet, påse på magen.
Hon har inte ens fyllt 40.
Det är inte ok,
hon förtjänar mycket, mycket bättre.
Men ändå, trots både fötter och händer i kläm,
är hon ändå alltid en kämpe.
Nerkyld i kraftig motvind, i total snöstorm,
med sikten tidvis skymd,
släpar hon sig fram,
men lyckas nästan ändå alltid le
och orkar engagera sig i andra.
Och aldrig att hon någonsin beklagar sig.
Det ger perspektiv –
det finns verkligen alltid de som har det
oändligt mycket värre.
Det är bra att minnas det.

”Aldrig ensam, alltid ensam”

”Aldrig ensam, alltid ensam”.
Den där meningen från första dokumentäravsnittet
om Göran Persson biter sig fast.
Det är bra sagt. Det stämmer så väl.
Jag upplever det väldigt starkt nu.
Har bestämt att sälja sommarhuset jag ärvde av mor.
Det har varit ett tufft beslut,
men det står alldeles obebott och ledset
vid en sjö mitt i skogen
45 mil från Stockholm.
Och eftersom jag inte gillar jord under naglarna
och inte vet ett jota om varmvattenberedare
och septiska tankar,
är det till det bättre att någon
som kan och vill sådant där,
köper det.
Men det river och sliter i själen.
Alla minnen som försvinner,
det sista efter mor,
efter min familj,
på den tiden vi var en enhet.
Dörren stängs, för alltid, på många sätt.
Och min åldriga far därborta på andra sidan Atlanten
kommer med käcka tillrop
men lust att hjälpa till har han inte.
”Det löser sig”, skriver han glatt i sina mail.
”Javisst gör det det”, morrar jag tillbaka.
”Tack vare mig”.
Och mors aska,
den som fortfarande
står i en vit urna av majsfiber
i klädkammaren,
den har han helt förträngt.
Vad jag ska göra av den står skrivet i stjärnorna.
”Jag vill till lejonen i Afrika”, sa mor.
”Jag följer med dig”, sa far.
Så blev det nu inte.
För att jag till syvende och sist alltid är ensam,
även om jag egentligen aldrig är ensam.

Tonåring av idag

Vacker som en dag sitter hon där med mystiska bruna ögon
och tittar under en lugg som ständigt trillar ner över ögonen.
Mössan på, djupt nerdragen, lite hopkurad hållning, dröjande
steg. Tysta mummel som svar på frågor.
Min praktikant på jobbet är nyttig för mig och det är en utmaning
i sig att försöka lista ut vad hon kan tänkas vilja göra och se,
för det är inget hon tänker meddela mig, verkar det som.
Satt i bilen på väg till ett jobb. När vi passerade Flemminggatan
pekade hon på ett hus och sa att där bor hennes kille.
- Jaså, sa jag intressed och glad över denna vilja till kommunikation.
- Vad heter han?
- V, sa hon.
- Jaha, bor han själv där?
- Näe, med sina föräldrar. Han är 18, sa hon med stolthet i rösten.
- Är du där mycket då? fortsatte jag, angelägen om att få henne att
fortsätta prata.
- Mmmm... Men hans föräldrar är dumma i huvudet.
- Varför säger du så? sa jag och vände mig om och tittade på henne
där i baksätet.
- Därför att de är moderater, sa hon truligt.
- Jaha... Men är det något speciellt de gör eller säger som du inte
gillar, förutom att de röstar på moderaterna? frågade jag i ett försök att
vara pedagogisk och lära henne att skilja på partitillhörighet och
grad av trevlighet.
- De lagar så konstig mat, sa hon till slut.
- Ehh, jaha... Vad är det för konstigt med den då?
- Du vet pasta med pesto? Vet du att har avokado i det! Avokad0! Så
jävla knäppt. Det vet ju alla att det ska vara basilika!
Hade lite svårt att hålla mig för skratt.
Hon gillar alltså inte konservativa moderater,
men själv är hon så reaktionär att hon sparkar bakut
när någon försöker sig på lite kreativitet i köket.
- Men om du fick rösta, sa jag istället, vilket parti skulle du rösta på?
- FI, sa hon bestämt, utan att blinka.
Tonåringar.
Får ingen rätsida på dem.
Så otroligt motsägelsefulla.
Och som sagt, en utmaning.