Tankar från svampskogen

Efter en helg i svampskogen inser jag två saker:

1. Dofterna i skogen, grönskan, lugnet, vinden i lövverket och bäcken som porlar, måste man uppleva mycket, mycket oftare.
2. Det man drömde om som barn, drömmer man fortfarande om som vuxen.

Det är måndag och jag känner mig lugnare än jag brukar på måndagar. Jag hatar nämligen måndagar annars. Men idag slår hjärtat ganska normalt och bråcket lever inte rövare. Det får jag nog tacka skogen för.

Svampskogen fungerar ungefär som Grekland för mig. I samma stund jag sätter ner fötterna antingen på landet eller på grekisk jord, lugnar sig hela mitt system. Jag går ner i varv, andas lugnt och fint, tar mig tid att krama på E och om kvällarna sträckläser jag den ena boken efter den andra, medan E står i köket och gör iordning kantarellerna som vi plockat tidigare (och vore vi i Grekland, gjorde han istället delikata drinkar med mixerstaven som vi hade med från Sverige...)

Det trista är, inser jag, att en helg hemma i Stockholm inte ger samma påfyllning och effekt. Jag är lika stressad, lika mycket upp i varv, lika speedad, trots att jag varit ledig. Alltså borde man lämna stan mycket oftare och komma bort från bilar, oväsen, ringande mobiler, högljudda tonåringar, bråkande fyllskallar och stress&jäkt. (Och egentligen, egentligen, borde man väl överhuvudtaget inte ens bo i Stockholm, oh, du hädiska tanke...)

Det andra jag kom fram till var, att det man drömde om som barn, drömmer man fortfarande om som vuxen. Egentligen ingen nyhet, men det slog mig med kraft i helgen, när jag var så ledsen att jag bara ville hoppa av mitt jobb. Jag satte mig ner och tänkte, tänkte hårt, att om jag fick drömma helt fritt och naivt, och inte tänka på pengar, vad skulle jag allra, allra helst vilja göra med mitt liv? Och då kom de ju, drömmarna från förr, när jag var liten: att vara nära djur. Kanske driva ett "mini-Skansen" där barn kan få lära känna och klappa på djur. Eller starta ett hunddagis. Eller kattuppfödning. Eller rehabilitera misshandlade apor. Eller vårda sjuka elefanter.

Så trist att man, ju längre livet pågår, kommer så långt bort från sina äldsta, djupaste och sannaste drömmar. Att man bara låter livet föra en hit och dit, till synes helt planlöst, och man bara suckar och hänger med, gnäller och surar, men hoppar aldrig någonsin av och säger "stopp, nu får det vara nog!".

Ska det alltid vara så här?

- Ska det alltid vara så här, sa E, och tittade sorgset på mig.
- Jamen, det är faktiskt inte mitt fel att jag hamnar på arbetsplatser med knepiga människor och uppskruvat tempo, sa jag förnärmat. Som om det vore så att jag liksom drog till mig trassel och stress. Kände mig sur. Ville ju bara ha förståelse och lite medömkan.

E retirerade snabbt som en vessla och sa sedan att det givetvis inte var så han menade. Det var bara ställt som en öppen fråga, nämligen kommer jag alltid att vara tokstressad, vilken arbetsplats och jobb jag än har?
En befogad fråga, ställd till en människa man har för avsikt att känna och behålla under en längre tid.

Har grunnat på det ända sedan han frågade.
Herregud, vad ska jag svara på det?
Tänk om det är så hemskt att svaret är ja? Ja, jag kommer alltid att vara stressad nästintill hjärtinfarkt?
Mitt bråck i magen hoppar och skuttar och gör ont ont ont. Det är inte OK. Nej, jag inser det. Måste tagga ner.

Men hur gör man det med det jobb jag har?
Hur gör andra?
Så tänker jag att även om jag så vore en yogalärare med meditation som specialitet, skulle jag vara stressad.
Om jag så vore en tibetansk munk med en bjällra i handen, skulle jag vara stressad.
Om jag så blev dömd att leva på en strand vid havet i resten av mitt liv, skulle jag vara stressad.

Så hemskt är det att det nog sitter i mig. Inte utanför.
Prestationskrav.
Duktig flicka.
Vara tillags.
Inte säga nej.
Inte göra någon besviken.
Bli omtyckt.
Älskad.

Slut i rutan...

Trött som en sönderstressad örn.
Nya jobbet har dragit igång med rivstart och jag är så fruktansvärt dimmig i huvudet.
Slagen.
Manglad.
Slut i rutan.
Sov på hotell i natt igen. Kunde för mitt liv inte somna.
Roterade i sängen, tände lampan, skrev att-göra-listor.
Kunde ändå inte slappna av.
Tog två sömntabletter. Inget hände.
Pina.
Klockan fyra slumrade jag till och vaknade halv sju, torr i munnen och med lätt huvudvärk.
Lyckades hitta till jobbet och undvek att bli överkörd av spårvagnar, som finns här i Norrköping, upptäckte jag när cykelhjulet höll på att fastna i en räls mitt i gatan.
Nu sitter jag här, tio timmar senare med en att-göra-lista som är ännu längre än den var i natt.
Vart tog dagen vägen?
Hur ska jag hinna med allt?
Hur ska jag ens komma ihåg att skriva upp allt som jag borde komma ihåg?

Klok kvinna talar...

"Det är inte kul att vara ung förrän man är gammal nog att vara det."

Stod det på väninnan U:s kort på den medföljande flaskan skumpa som jag fick på min födelsdag.

40 something...

Idag är jag nybliven 40-taggare!

Chilla, softa, varva ner...

Tokstressad.
Varför är jag alltid det, stressad?
Är det något i min grundkaraktär eller är jag formad av yrkesval, levnadsmiljö, uppväxt?

Tänker ofta på det. Att jag borde chilla, softa, varva ner.

Igår slog det mig – igen – att det går överstyr, alltför ofta.

Det var J:s födelsedag. Hade han levt skulle han fyllt 29. Men livet ville annorlunda och han dog i Thailand när tsunamin kom. Ett vackert körsbärsträd finns planterat till hans minne i Blecktornsparken. Där samlades alla hans vänner och släktingar igår eftermiddag för skumpa, dikter och musik. För skratt, lite gråt. Och för minnen och - framtiden.

Vad gjorde jag? Stressade. Gjorde för många saker på för kort tid och det hela slutade i panik, 45 minuter för sent.

Jag cyklade, fartblind, genom parken, och höll på att köra över såväl dagisbarn som parkleksgetter och grisar. Hittade inte, kunde inte tänka, var i helvete fanns cykelbanan? Varför var det trappor vart jag än kom? Man blir sådan när man stressar. Får tunnelseende.

Så jag missade talen och dikterna; J:s far har börjat skriva dikter till sin son. Det hade varit fint att höra. Om jag kommit i tid, vill säga.

Kom samtidigt som en a-lagare med folköl i kasse från Konsum som undrade om det var party på gång och tittade lystet på champagnen i de många människornas höga glas.

J hade också bråttom när han levde, säger de som kände honom bättre än jag. Jag borde lära mig något av det.

Det borde vi alla...

En air av harmoni efterlyses

Klänningen doppade lätt i vattnet när hon försiktigt vadade ut. Fötterna tycktes oömma trots vassa stenar. Hon såg ut som en grekisk gudinna med det mörka lockiga håret och den vita, fotsida klänningen.

Jag ropade till henne att klänningsfållen blev blöt och hon hissade upp tyget en bit. Så log hon och vände sig mot sin lurviga hund och lockade på honom att följa med lite längre ut på djupare vatten. Hon tog sin tid, hade inte ha bråttom.

När hunden till slut var helt blöt, vände de om och klev upp på land igen och hunden skakade av sig och blötte ner sin matte, som inte verkade bry sig om att hon blev helt nerstänkt.

Vi sa hejdå, lämnade dem och fortsatte tillbaka till bilen. Lunchen var slut för min del.

Jag hade frågat henne om hunden hon hade med sig var samma som tidigare sprungit bort. Det var det. Hunden hade tagit pendeltåget själv till Flemingsberg. När han varit borta i en vecka, kontaktade Marianne Ahrne Expressen och gick ut med en efterlysning. En kvinna ringde och sa att hon sett hunden rastas av poliser i Flemingsberg. Det var så hon fick tillbaka honom.

Tänkte på Marianne Ahrne under eftermiddagen när jag satt, som vanligt rätt förvirrad och frustrerad, vid min dator på jobbet. Undrade hur hon gör för att ha ett sådant vackert, värdigt skimmer omkring sig, en air av harmoni och lugn, som om inget bekommer henne.

Hon rider på kameler, pratar om sin kärlek till djuren i kyrkan på San Fransiskusdagen, reser ensam och skriver... Det är en modig kvinna. Låter sig säkert inte behandlas illa. Säger ifrån. Går sin egen väg. Gör det hon vill. Är sin egen. Helt och hållet. Kompromisslös. Orädd.

Jag skulle vilja veta om det finns en snabbkurs i hur man lär sig allt detta. Behöver gå ganska omgående. För när jag ser mig själv i spegeln, ser jag mest en jagad blick och bråcket i magen hugger.

Man kan säga att jag är väldigt, väldigt långt ifrån rofyllda Marianne Ahrne just nu.

Övergångarna är värst

Tillbringat dagen med vänner från grekön.

Det kändes bra. Omgiven av snälla, goda, varma människor som pratade om verkliga, viktiga saker, som lugnade mig när jag berättade om nya jobbet och hur otillräcklig och värdelös jag känner mig.

L satt på sin badhandduk med sin höggravida mage i luften. Hon sa att hormonerna lever rövare, att hon gråter var och varannan kväll, tänker negativa tankar. Är rädd hon inte ska klara av en ny liten människa, att hon inte ska räcka till, att det inte kommer att gå bra.

Vi påminde henne om att det gått jättebra med hennes två andra barn, och då var hon betydligt yngre, oerfaren och ganska fattig, så varför skulle det inte gå minst lika bra nu?

Tänkte att det är i övergångarna det är värst. Hon föder vilken dag som helst, snart är hon trebarnsmamma, men än vet hon inte hur det kommer att bli, hur de nya rutinerna kommer att se ut, hur livet kommer att te sig... Just nu är hon i en övergångsfas men tids nog kommer allt att klarna, hon kommer att skapa nya ramar, veta hur hon ska bete sig för att vardagen och livet i övrigt ska fungera.

Det är väl förhoppningsvis så det blir för mig också en dag. Men just nu, i övergångsfasen mellan mitt gamla jobb och mina gamla rutiner och mitt nya jobb med ganska så främmande nya rutiner, är det skakigt och darrigt. Man vet inte vad som väntar en, hur det kommer att bli, hur man kommer att lyckas eller misslyckas...

Ovissheten är värst. Sedan när man fått kläm på allt är det ju bara att köra, för då vet man ju hur man gör, när man gör, varför man gör...

Doktor Bluff

Känner mig som en stor fetbluff.

Nickar och ler, men känner hur svetten börja rinna i små droppar från hårfästet, ner mot nacken och vidare in under kläderna.

Doktor Bluff har blivit inslängd i operationsrummet med en skalpell i handen och tio tindrande sjuksköterskor som tittar imponerat på mig, doktor Bluff. Problemet är bara att jag inte har en susning. Jag tittar frågande på den blödande patienten och vet inte vad jag ska göra med honom. Ska jag skära i något? Klämma någonstans och fråga om det gör ont? Vända mig med inkännande min mot kurvmätarutrustningen och säga något i stil med "Ojdå. Förmaksflimret får hjärtat att slå med en oregelbunden rytm. Därför har han så snabb puls". Det låter ju bra, va? Men vad fan gör man åt det, då?

Har sorterat papper. Gjort hål i dem och stoppat in dem i en pärm med indexpapper. SER ju bra ut, i alla fall. Nu står pärmen på mitt väldigt rena och tomma skrivbord och ser imponerande ut.

Vad jag avskyr att byta jobb.

Varför gjorde jag det här? Kan någon vara snäll och påminna mig?

Ute lyser solen. I förrgår var det fortfarande sommar för mig.

Nu väntar höst och fem månader av...? Förvirring? Kaos? Eller långsam förståelse och plötslig insikt?

Förvirring råder

Första dagen på nya jobbet och totalt förvirrad.
Kaos råder.
Fattar inte vad det är jag ska göra.
Vad är mitt ansvarsområde, vad är de andras?
Suttit i evighetsmöte som inkluderade 14 koppar kaffe, en massa babbel om ovidkommande saker, flera som pratade samtidigt om olika saker och ingen mötesordning överhuvudtaget.
Svarta prickar flimrade för ögonen och tankarna började fara hit och dit, rätt okoncentrerat faktiskt.

Men jag biter ihop. Det kan bara bli bättre. Kanske redan imorgon.