Ska jag bli mamma?

Herregud, vad har jag gett mig in i?
Gunvors fostermamma ringde igår och frågade om jag
ville komma och besöka lilla Gunvor i Farsta redan
imorgon.
Blev alldeles nervös och glömde ställa massor
av frågor, så när jag ringde E efteråt för att
berätta nyheten insåg jag att jag inte kunde svara
på majoriteten av hans frågor rörande Gunvor.
Kände mig väl skärrad.
Är jag verkligen mogen att bli adoptivmamma?
Har jag tänkt igenom ordentligt vad det innebär?
Men hjärtat slår och slår och det enda jag kan tänka på
nu är lilla Gunvor. Jag vet så lite om henne förutom att
hon är tre år, liten till växten, har brett mellan
ögonen, är vänlig och snäll.
Och hon älskar godis. Och hår.
Blir också nervös när jag tänker på att jag måste
godkännas som adoptivmamma. Man kan inte bara
storma in som Madonna och hugga första bästa
unge och flyga hem det i sitt privata jet.
Här är det strängt. Man intervjuas och frågas ut om det
mesta – hur mycket jobbar man, hur mycket tid tänker
man lägga ner, hur ofta är man borta från hemmet
och hur löser man tillsynen då, har man släkt och vänner
som kan hjälpa till vid behov, hur har man tänkt
lösa semestrarna – ta med eller låta svärmor och svärfar
få äran?
Och man måste komma på regelbundna besök och lära
känna varandra innan det överhuvudtaget kan bli
aktuellt för eventuell adoption.
Så imorgon gäller det.
Gillar Gunvor mig?
Vill hon flytta hem till mig?
Blir det kemi mellan oss?
Blir det high-five-tass eller tass-tumme ner?


Här är förresten en bild på Gunvor...