Cyklade till arbetsförmedlingen Kultur idag. Flera år sedan jag var där sist, men samma känsla av att vara misslyckad bubblade upp i mig. Förklarade för en liten man att jag var där för att skriva in mig som arbetssökande. Han var brydd.
- Men du har alltså jobb nu?
- Ja, jo, men det är bara en projektanställning som upphör i december.
- Men kan det inte bli förlängt då, försökte han.
- Nej, eftersom programmet jag är projektanställd för att göra, slutar sändas då, så slutar jag också. Det är liksom därför det kallas projektanställning, förklarade jag tålmodigt.
- Men jag förstår inte, sa han och stirrade stint på dataskärmen. Här står att du blev uppsagd för två år sedan och återanställd dagen efter. Som vikarie. För dig själv. Det kan väl inte stämma?
Suckade för mig själv. Here we go again. Vad jag hatar att behöva förklara en omöjlig situation. Det finns inga bra svar, jag vet inte. Det bara är så här. Det har alltid varit så och kommer förmodligen förbli så tills den dag politikerna lägger ner SVT…
- Ja, det stämmer, sa jag till slut.
- Men varför är du då inte fastanställd igen om de nu behöver dig, försökte han.
- Jamen allvarligt talat, sa jag. Du ställer frågor som jag inte kan svara på. Det är politik. Det är väl ingen nyhet att det går till så här på SVT? Det är ett spel för gallerierna.
Mannen tittade intresserat på mig.
- Hur länge har du haft det så här?
- I fem år, snart sex. På SVT. Men dessförinnan var jag på Fyran och det var ungefär samma läge där. In- och utlasad och allt det där…
Tittade ner i mina händer och kände att jag rodnade. Av skam. Som om det vore mitt fel alltihop. Som om jag sagt upp mig själv och nu strulade omkring som inlasad och var allmänt gnällig.
Reste mig upp och tackade den lille mannen. För vad? Det är oklart. Men man ska ju vara tacksam, hålla käft och vara tacksam, det har man ju fått lära sig. Och så länge jag inte blivit påkörd av en lastbil och fått bägge benen avhuggna, eller fått cancer i skelettet eller fått min lägenhet nerbränd av en pyroman, förväntas jag väl vara just tacksam.
Så jag tog min tacksamhet med mig när jag gick ut. Tryckte ner den i min väska och cyklade hemåt. Men känslan av att vara misslyckad, den hängde fortfarande kvar.
4 kommentarer:
Oj, oj, oj är det så ila med SVT?
Jag som tänkt närma mig dit!
Jodå, det vi har fått lära oss följer med heeeeeeeela livet, oavsett priset vi betalar. Jag har blivit skolad av lärare som lärt mig så här: får du en örfil på ena kinden vänd dig för att få på andra också.
Och nu 52 år gammal har jag fortfarande inte fattat vitsen med att få två örfil, istället för att även ge tillbaka. Åtminstone gå därifrån efter första örfilen.
Yep.
Så illa är det.
Fast egentligen ännu värre.
Jag skulle aldrig våga berätta allt jag
vet på den här bloggen. Men det finns myyyyycket till. Medarbetarna mår inte bra. Så mycket vågar jag påstå.
Så akta dig du.
Fortsätt vara frilans, var din egen arbetsgivare och se till att inte bli utnyttjad, är mitt råd.
Jag känner igen det här Du skriver om. En av sönerna var förlovad med en tjej som jobbade / jobbar på radion. Hon kanade också omkring så här mellan olika projekt o vikariat och hade gjort så i ett antal år.
Märkligt att detta inte har genomlysts o uppmärksammats! En anledning kan väl vara att den som ev. vågar ta steget fullt ut o kritisera är rökt för jobb inom den sektorn för all framtid. Mediasverige är väl på många sätt en göl.
En göl var ordet.
Exakt så tror jag det är.
Det jag skriver om känner alla journalister till, men få människor i "vanliga" yrken vet vad jag menar när jag pratar om in-och utlasning, projektanställningar, sommarvikariat som kanske kanske blir förlängt till jul etc... Att få bli fastanställd med ett fast schema, rättigheter som semester och kompledighet och möjlighet att planera sitt liv - det är få av oss journalister förunnat.
En god vän till mig har just kastat in handduken och utbildar sig till läkare istället. Jag förstår honom.
Skicka en kommentar