Så lite det behövs...

Tänk så lite det behövs för att paja någons dag.
En sträng blick.
Ett stramt, snett leende i mungipan.
En vass ton på rösten.
En knappt hörbar suck.
En något för lång tystnad i telefon när jag just sagt något.
Jag krullar ihop av nervositet.
Tar genast illa vid mig, tycker jag är sämst, börjar andas hastigt och blir febervarm.
Tänker irrationellt, tankarna går i serpentiner, minnet försvinner.
Jag kommer plötsligt inte ihåg någonting – mailade jag X igår? Har jag betalt ut ersättning till Y för medverkan i programmet? Har jag ringt Z om ändrade inspelningstider nästa vecka? Har jag pratat med V om intervjufrågor? Ringde jag den där intervjupersonen om tågtiderna? Herregud, ringde jag ens till SJ och bokade de där tågbiljetterna till intervjupersonen...?
Det är blankt.
Och så kommer Hon med blicken igen och kräver svar och jag ålar som en mask på en krok.
Försöker skoja, hävdar att jag drabbats av alzheimer-light och säger:
”Jag bara ska kolla bland mina anteckningar, jag har inte det i huvudet just nu, men om du bara väntar några sekunder så...”
Men hon vänder ryggen till och går.
Går!
Mitt i samtalet.
Och där sitter jag med almanackan, anteckningarna, kopiorna av mina mail, alla svar i handen, och får prata med en rygg!
Mailar över alla uppgifter istället. Noga. Korrekt. Uppspaltat i nummerordning och fetmarkerat. Duktigt.
Inget svar.
Hon har gått för dagen.
Själv fortsätter jag ringa och jobba.
Får världens napp på en bra intervjuperson, en som jag sett en gång och som jag plötsligt kom på skulle vara klockren för programmet.
Ringer honom och han låter bäst! Och vill gärna vara med.
Blir alldeles exalterad.
Äntligen har jag gjort något bra!
Messar Hon med ryggen.
Inget svar.
Hon har åkt på semester.
Till London.