En rak höger i ansiktet

Igår blev jag verkligen varse.
Varse om vad exakt det är jag hatar med storstan.
Jag glömmer så lätt, glorifierar gärna, lägger en romantisk dimma över åtminstone Söders höjder och tycker det är världsbäst att bo just där.
Men ibland händer det.
Som en rak höger i ansiktet.
Igår var en sån dag.
Cykeln var inlämnad för service så jag fick åka tunnelbana och buss till jobbet.
Inget märkvärdigt med det.
Problemet är bara att en halv miljon andra stockholmare gör likadant.
Det resulterar i spring, knuffar, hög ljudvolym, trängsel, inga sittplatser, överfulla t-banevagnar, väntan på bussar, bussar som kommer men som inte stannar och ny väntan på annan buss.
Kom till jobbet med bultande hjärta.
Som om jag just sprungit över ett minfält och dessutom blivit beskjuten, men med en hårsmån undvikit att bli träffad.
Förstå vad det gör med en människas puls!
Det är inte bra.
Jag skakade hela förmiddagen och var inte mig själv förrän till lunch.
Sen skulle jag hem.
Samma visa.
Tog 45 minuter.
Att cykla tar 25 minuter och med den lilla skillnaden att då är JAG i kontroll – jag kan trampa på, ta mig framåt, behöver inte vänta eller se överfulla bussar åka förbi, inte trängas med illaluktande människor och deras överdimensionerade barnvagnar från Babyland.
Var darrig när jag satte nyckeln i dörren. Pulsen skenade.
Herregud.
Så en jämförelse.
Imorse kom jag till Norrköping med 7.20-tåget från Stockholm.
Strosade (sic!) på den tomma trottoaren (sic!) till spårvagnen, som jag delade med fyra (sic!) människor. Läste tidningen och bredde ut mig utan att nocka någon medpassagerare.
Åkte förbi vackra gamla hus, trädgårdar och sju (sic!) bilar och en (1) traktor (sic!).
Betänk att detta alltså var vid samma tidpunkt som morgonrusningen ägde rum i Stockholm.
VARFÖR kan man inte bara tvångsflytta alla goda vänner och sköna typer man känner till Norrköping och i gengäld deportera några lastbilsflak med Norrköpingsidioter till typ Botkyrka?
Så kunde vi köpa flotta villor för pengarna vi får för våra tvåor i Stockholms innerstad och jobba på typ Norrköpings Tidningar eller på Ica eller på något litet gulligt dagis med tysta och snälla barn.
Och hänga på den lokala puben om kvällarna.
Lösa världsproblemen.
Bli smålulliga och kramas.
Flanera hem framåt midnatt och kunna se stjärnhimlen på riktigt.
Leva utan stress och pulspåslag.
Med ett harmoniskt leende på läpparna.