Halvfullt - eller halvtomt?

Det finns en uppsjö psykologiska termer för hur vi människor tänker och beter oss, som till exempel: Dikotomt tänkande - du tänker i termer av allt eller inget. Katastrofiering - du förutspår framtiden utan att ta med tänkbara positiva alternativ. Känslomässigt resonerande - du tror att något är sant eftersom du känner så. Etikettering - du sätter en negativ adresslapp på dig själv om vem du är, vad du kan eller inte kan. Minimering och maximering - du fokuserar överdrivet mycket på negativa detaljer istället för att se hela situationen.

Själv känner jag givetvis igen mig i alla termerna, jag har samtliga syndrom och några till. Beter mig likt en hypokondriker som läser ett läkarlexikon och tror att han har världens alla sjukdomar och mystiska tillstånd, trots att de bara drabbar typ grönlänningar eller masaier i Tanzania...

Terapeuter säger alltid klämkäckt att genom att påverka dina tankar, påverkar du också dina känslor och upplevelser av dig själv och din omgivning och därmed förändras ditt beteende till det bättre.

Lätt som en plätt.

Men tjenahej.

Om jordens alla problem tynger ner ens axlar, om man vet att domedagen lurar efter jul, att ozonhålet ínom en snar framtid kommer att bli så stort att hela jorden utsätts för superduperhög strålning och att vi alla kommer att dö förbrända, då är det rätt svårt att sätta upp en äppelkäck min och vifta med tummarna och tralla "det är bara att ta ta nya tag" och "bit ihop stumpan" och "efter regn kommer sol" och "lite får man väl ändå tåla" och "det kunde faktiskt varit värre"... Flosklerna slår ju knut på sig själva!

Varför ska man vara så jäkla sprudlande jämt och se glaset som halvfullt fastän alla mycket väl vet att det är en gigantisk spricka i det och att det läcker som ett såll?

Vad är det egentligen för fel med lite vanligt hederligt gnäll, stånk och stön?

Allvarligt talat - en person i total kris och kollaps är betydligt mer intressant än en förnöjd och lycklig sådan. Den som inte håller med, slänger första stenen!

Varsågod.