Känslan av att vara fångad är skitjobbig.
Osynliga men klart uppenbara galler är överallt
runt omkring mig.
Det blir total krock allt som oftast.
Drömmen contra verkligheten,
det går inte att få ihop.
Längtar efter frihet i jobbet,
efter en egen verksamhet,
som är kul och givande,
men som kanske inte ger några pengar.
Har istället ett jobb i gruvan
som innebär sena kvällar,
helger, nätter och tidigare morgnar,
men som ger en trygg och stabil inkomst
varje månad.
Tid till att göra det jag egentligen vill
är dock lika med noll.
Bara en sådan där liten enkel detalj som
att kunna gå iväg och äta lunch med en kompis
på stan blir omöjligt, för det hinns inte med.
Eller gå och träna på lunchen, för det finns ingen
mobilmottagning i källaren där gymmet är –
och jag måste vara nåbar jämt.
Jag kan heller inte smita en halvtimme tidigare
en dag för att hinna till power yogan som
börjar kl 19.
Eller gå till tandläkaren eller till doktorn utan att
säga till en vecka i förväg, och dessutom räkna
med att den dagen få jobba över lika många
timmar som jag var borta för att försöka hinna klart.
Att gå i väg ett ärende, till banken eller Systemet,
finns inte på kartan, man är ständigt påpassad
och får dumdumuppgifter i handen om de märker
att man har en kvart till övers.
Jag måste också ta ledigt utan lön för att
kunna gå klart min coachutbildning tre dagar i
månaden, som jag dessutom måste betala själv för
(tror mig veta att jag är den enda i klassen som inte har
en arbetsgivare som bekostar utbildningen – och som
inte ger sina anställda ledighet MED lön för att kunna
gå den...).
Till råga på allt visar det sig nu att jag är
fullständigt underbetald.
Vänner till mig som just slutat och börjat på
andra arbetsplatser har höjt sin lön med allt
från 5-13.000 - i månaden!
Dessutom betalar deras arbetsgivare in stora pensioner
åt dem och de får extra pensionsinbetalningar som bonus.
Själv upptäckte jag förra veckan att min arbetsgivare
"glömt" betala in pension för mig - i två år!
Och - som grädden på moset - min arbetsgivare
gör allt den kan för att jag ska känna
mig osäker och förtryckt genom att hota med nedskärningar
stup i kvarten och säga upp folk i parti och minut
och sedan återanställa dem som vikarier.
Tack för kaffet.
Blir så... arg.
Och ledsen.
Det är inte kul att sitta i fängelse.
tisdag, november 07, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Just för tillfället är jag beredd att dela Din känsla. Jag har egentligen världens bästa jobb och fantastisk klass men tvingas göra ett idiotjobb av organisatoriska skäl. Det är mitt fängelse.
Jag vet hur det känns. Ska vi göra ett bryt? Jag startar en friskola o Du fixar till en egen tidning.
Gud vad skönt med lite sympati.
Känner mig så otroligt ensam med
den här känslan.
Så maktlös.
Fastlåst.
Frustrerad.
Och feg, som inte bara struntar
i pengarna och säger upp mig.
Bättre människor än jag lever ju
på a-kassa.
Ytterligare tröst: jag skriver under listan och kan bifoga namnen på i stort sett alla jag känner. Du är inte ensam hun. Långt ifrån.
S,
även om det inte är någon hjälp
känns det ändå bra med sympati -
att någon annan faktiskt fattar
hur jävla jobbigt det här är.
Visst - jag ska vara förbannat tacksam att jag HAR ett jobb och en inkomst - MEN baksidan av det är att jag hatar jobbet och är trött, ledsen och deppig alldeles för ofta.
Skicka en kommentar