onsdag, november 29, 2006

Vill inte säga vad var det jag sa...

Stod på H&M och ryckte i en munkjacka.
Älskar munkjackor, kan inte få nog av dem.
Så ringde telefonen. Det var M, en av
mina äldsta väninnor. Hörde direkt på
hennes röst att något var fel, även om
hon försökte låta normal.
Det visade sig att hon skilt sig efter
nio års äktenskap och två små barn.
Ångesten läckte igenom telefonen, paniken
var inte långt borta.
Inga pengar, inget jobb, ingen utbildning.
Nu står hon där, och barnen bor hos henne
på heltid. Mannen föredrar att bo utomlands.
Barnen kan flygas ner då och då, anser han.
Frågade om hon fortfarande går hos min gamla
terapeut. M suckade, självklart ansåg exmannen
att det var terapeutens fel alltihop, så han
vägrar betala terapin och M har som sagt
inga egna pengar.
Vi bestämde att ses nästa vecka och la på.
Kände mig kall och ruggig inombords. Vågade inte
ens föreställa mig hur jävligt hon måtte må nu.
I alla år har jag tjatat på henne att skaffa en
egen ekonomi, en utbildning, ett jobb. Vi lever
inte på 1800-talet, hemmafruarna har dött ut.
Men hon ryckte alltid sorglöst på axlarna, gillade
inte att planera, tänka framtid, oroa sig. Det
var inte hennes grej.
Nu står hon där, nästan jämngammal med mig, och
vill inget hellre än att tänka framtid och
planera för sig och barnen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

det är först nu hon ska rycka till....
nu när hennes tryghet har avtagit!
det är inte alltid bra att vara för trygg!
man inte i behov av att söka, skapa, kreera, ta initiativ...osv., då
känner igen hennes situation!

lycka till önskar jag henne.

och det är mindre farligt än det låter...

bra att hon var med barnen under deras små år... det är alltid ngt!

Colette van Luik sa...

Man blir bara så förbaskad att det alltid är kvinnan som drar det kortaste strået. Ingen man skulle ju frivlligt ge upp sitt liv, sina ambitioner, sin ekonomi för att vara ett bihang till sin kvinna och serva och städa därhemma för att hon ska kunna göra karriär i lugn och ro.

Därför - lag på delad föräldraledighet. Män måste tvingas vara hemma med barnen, annars blir det så lätt att kvinnan tar lejonparten av tiden medan mannen tjänar pengar - och ojämställdheten bibehålls.