Från 0 till 100 på 10 timmar

Jag skrev i förra blogginlägget att livet är som ett tämligen rakt streck,
med en och annan knyck uppåt eller neråt.
Får väl revidera det en smula.
Det finns ju perioder där det faktiskt hopar sig av knyck
som antingen pekar uppåt eller neråt.
En kompis till mig har just separerat från sin sambo.
Det i sig är ett stort knyck neråt,
kan man ju säga.
Men inte nog med det,
dagarna fylls nu av andra knyck:
Hon blir arbetslös om några veckor utan chans att få sommarjobb,
för att hon sökte försent.
Hon är inte med i a-kassan, för det har hon liksom aldrig behövt.
Hon har ingenstans att bo, för exet bor kvar i gamla lägenheten.
Hon kommer att gå med flera hundratusen i förlust när lägenheten säljs,
för de köpte den när det var som dyrast för något år sedan.
När vi nu sågs över en öl,
kom hon med andan i halsen.
Hon hade just blivit antastad, för andra dagen på raken,
av en sinnessjuk tvättäkta galning på bussen,
som hållit fast henne, sparkat henne och förbjudit henne att gå av.
Hon drack ölen med darrande hand och beställde kvickt en ny.
Nu är hon tillräckligt klok för att inse att hon just nu är en olycksmagnet
och att det en dag kommer att vända
och hon pratade redan med tillförsikt om sommaren.
Jag vaknade igår morse på dåligt humör
och hela förmiddagen grunnade jag på ett par problem
jag tampas med just nu.
Vände och vred på dem
och försökte hitta en lösning,
men lyckades inte.
Såg bara elände.
Hängde läpp och suckade.
Åkte ut på ett jobb till Ålsten i Bromma.
Pratade med mannen vi skulle intervjua.
Han log och bjöd på kaffe på bryggan,
men särskilt upprörd var han inte,
han förstod faktiskt inte varför vi var där.
Ringde min redaktör och gläfste.
”Vem har rekat fram det här jobbet? Det håller ju inte!”
Redaktören sa att jag skulle släppa knäcket
och åka tillbaka till redaktionen.
Satt en stund med den gamle sjöbjörnen på bryggan
och solen värmde mina kinder.
Det var rätt skönt.
Tittade på klockan.
Snart lunch.
Satt kvar en stund,
tog min tid.
Åkte sedan till ett trevligt thaiställe med uteplats i solen
och fotografen och jag åt lunch.
Dagen kändes inte så tokig längre.
Vi skrattade och pratade om helt vanliga saker som trädgårdsplattor
och trilskande båtmotorer.
Senare bestämde jag mig för att ta tag i det ena
av mina två problem.
Ringde det där jobbiga samtalet, förklarade och frågade.
Och så visade det sig att kvinnan i luren
löste problemet åt mig omedelbart
och saken var därmed utagerad!
När jag kom hem senare på dagen var det med ljust sinne.
Öppnade ett brev som låg på hallbordet.
Osannolikt fantastiskt goda nyheter - igen.
Så min kurva för gårdagen började med ett par dipp,
för att under dagen lägga sig på en normalnivå
för att under eftermiddagen skjuta i höjden.
Detta på loppet av tio timmar.
Jag anser det vara en god dag.