Jag har inte velat skriva om Engla,
känt att jag ska inte kritisera människor i chock
eller kritisera de som vill uttrycka sin sorg
över att en tio-åring på ett så grymt sätt bragts om livet.
Men nu har jag varit upprörd länge
och kulmen nåddes idag
när jag läste Englas dödsannons i Svenskan.
Jag tillhör den grupp människor på SVT
som inte tycker att Englas begravning hör hemma i public service.
Anser inte att den är av allmängiltigt intresse,
inte på samma sätt som Anna Lindhs eller Fadime Sahindals.
Om Englas begravning sänds,
kan väl lika gärna Arbogabarnens sändas också?
Eller varför inte ta steget fullt ut
och sända begravningar varje dag,
kanske under olika teman.
"Denna veckan mördaroffer,
nästa vecka trafikoffer och veckan därpå
barn döda i mystiska, okända sjukdomar.”
Så till det här med dödsannonsen.
Ordet ”välkommen” nämns fyra gånger.
Det är fyra gånger för mycket.
Jag anser inte att man är välkommen till en begravning.
Man inbjudes till en begravning, kanske med tillhörande minnesstund
och man välkomnas till en kräftskiva.
Inte heller påpekar man i en dödsannons
att människor ska komma i god tid och att de ska parkera klokt.
Man påminns inte heller om att ta med stol och paraply.
Det är ingen cirkusföreställning eller annat skojigt jippo.
Det är en begravning.
Begravning förutsätter någon sorts värdighet och respekt.
Det är inget spektakel.
När begravningen är över
och svenska folket har fått något nytt smaskigt och snaskigt
att slänga sig över, nya källarbarn eller något nytt bestialiskt mord,
då vänds blickarna bort från Stjärnsund
och Engla faller i glömska.
Är Englas anhöriga medvetna om detta,
om den ensamhet de förmodligen kommer att känna då,
när ingen orkar prata mer om deras lilla flicka,
när de märker att människors liv går vidare
och att de står kvar ensamma med sin sorg –
som inte längre är privat.
14 kommentarer:
Så bra sagt! Jag tycker precis som du och det har inget med familjens sorg och det fruktansvärda som hände att göra. Det handlar om propotioner. Om respekt. Om allas lika värde. Varför är det inte samma ryande om arboga-barnen, precis som du sa? Vad gör deras död mindre chockartad? Varför är den familjens förlust inte lika mycket värd i massmedias och "svenska folkets" ögon?
Jag hatar när folk tror sig ha rätt i att ta över en sorg som inte är deras utan helt privat. Englas begravning är inte allas, den är bara Englas anhörigas. Det är jättefint att folk visar sitt deltagande genom att skicka blommor och skriva hälsningar i tidningen men sen får faktiskt gränsen gå där.
Visst att Englas mord är fruktansvärt men ALLA mord är lika hemska för mord är mord.
Jag tycker inte att det är rätt att folk bara trycker sig inpå och lägger vantarna på sorgen. "JAG tycker det är SÅ hemskt, JAG är ledsnare än DU"
NÄ, ingen är mer ledsen än hennes mamma för hon får begrava sin dotter!
Tack Colette för att du satte ord på det som jag också känt ett tag:)
Ja, det är äckligt. Varken mer eller mindre. Ibland misstänker jag att folk helt enkelt är understimulerade.
Bonita - och det värsta är att man känner sig som ett monster som inte tycker begravningen borde sänts i tv.
Men jag hävdar fortfarande att det kommer att bli svårt att förklara för andra drabbade föräldrar i framtiden varför just deras barns begravning inte kommer att sändas i tv. Varför Engla men inte Robin eller Julia?
Rasande - det värsta är att människor som aldrig träffat Engla och som gråter och som bänkar sig framför tv:n för att titta på begravningen inte sörjer Engla. Däremot påminns de om att det kunde varit deras eget barn eller någon annan som de faktiskt känner. Det är det jag menar med att sorgen trots allt är privat och människor känner förstås medlidande med de drabbade, men man kan inte dela sorgen med dem.
Torgnysdotter - understimulerade och gillar att vältra sig i snaskigheter...
Usch!
Jag kan för mitt liv inte begripa varför man väljer att visa begravningen på TV. Hemska saker händer hela tiden. Folk dör av massor av hemskheter, hela tiden. Tyst minut, för var och en som dött i Burma kanske?
Nej tack till sändning av begravning i TV! Jag bidrar gärna med ytterligare en tyst minut till Burma och denna minut tillägnas de som klarade sig från cyklonen men ev kommer dö, pga av nitiskt styrande som vägrar låta folket ta emot hjälp utifrån, alternativt tvingas fortsätta leva med tyranner som styr över dem.
My - varför sändes inte några av alla begravningar som ägde rum efter tsunamin i tv? De om något var väl av "allmängiltigt intresse"? Eller som du föreslår, tysta minutrar för Burmaoffrena i tv?
Li.te - cyniskt är ordet. Fruktansvärt cyniskt.
Eller som Jocke Berg sjunger i en låt (utan att jag menar att Englas föräldrar är idioter!):
[...] I en värld av idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller något helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av [...]
http://kent.nu/text_visa.asp?textid=110
Bra med icke sensationslystna SVT:are.
Heder.
Ingen tänker kanske heller längre på lillkillen nära Teckomatorp som blev överkörd av ett tåg.
Livet blir aldrig detsamma utan de nära på jorden.
Livet som formar oss till de vi är och hur vi beter oss enskilt och i möten i grupp.
Finns det kanske ett behov av att länka samman nationwide i fenomenet sorg? Som en annan form av respekt för och medkänsla man vill visa med
det med att man fått skickat massmail och mess till sig med budskapet att tända ljus för någon som dött. Utan att döma så anser jag att TV sända privata begravningar bara inte känns rätt för mig. Inte ens som egen betalkanal./ M
Stormstereo - Yep, allt, säger allt, ska tydligen numera visas i tv. Ju mer privat, desto bättre.
M - Tack. Dessvärre tror jag bara det här är början. Det kommer säkert sändas mer och mer liknande saker i tv. Tv har blivit vår tids präst/kyrka där vi tror att vi ska få tröst...
Tack. Du beskriver så träffande exakt som jag känner. Varför måste vi synas och höras i media, för att vår sorg, glädje eller ilska på något vis ska "räknas" och betyda något.
Jag sällar mig härmed till skaran "fy och usch".
Men oavsett orsak tycks allmänheten i högre grad tulla på integriteten på gott och ont genom att mederka i media till varje pris. Vilka ska jobba/ medverka inom andra sektorer än media? Bra med visst grävande i och analys av samhällets mörka hemligheter men ; Vad händer med all information som grävs upp inom olika områden och sådana events /happenings som den aktuella som diskuteras? Vem tar hand om dem det drabbar och det som kommer upp? Allt och alla kan inte ty sig till en enda makt(?) som media kommit att bli. Tur det finns media som inte ägs eller sponsras???Vem skyddar journalister som hotas för sin insats eller val av ämne eller material?/ M
Skicka en kommentar