Torgnysdotter har påtalat det sköna i att vara tramsig.
Jag är inte direkt den tramsiga typen,
men till min glädje har jag upptäckt att även jag kan, lite.
Spinninginstruktören på gymmet sa efter passet häromdagen
till mig och väninnan att det är kul att vi är så trogna besökare,
men att vi är väldigt pladdriga och att hon därför
är tvungen att säga till oss att vara tysta väldigt ofta...
Väninnan och jag fnissade som skolflickor åt detta
och gick därifrån fullt upptagna med att just babbla.
Kände mig som typ tio år.
På jobbet igår fick en kollega något äcklat i blicken
när hon skulle ta ett bett av sin banan.
Jag tittade upp och förstod varför – bananen hade bruna fläckar.
Rös av obehag och sa:
- Fy, släng den där!
- Ja, visst är det äckligt med mogna bananer med fläckar,
sa kollegan.
Jag sken upp, äntligen hade jag hittat en själsfrände,
en som fattar det äckliga med gula bananer.
- Visst är gröna bananer bäst, sa jag lyckligt
och kollegan nickade instämmande.
Jag hatar verkligen gula bananer,
men jag har alltid fått höra att jag har fel,
att smaken är som bäst när bananer är mogna,
och att vuxna människor inte ska äcklas
av en och annan liten mörk fläck på en frukt.
Men jag vägrar alltså hålla med
och så har jag tyckt sedan jag var barn.
En kollega och jag gick iväg på lunchen idag för att handla mat.
På vägen tillbaka ringde hennes mobil oavbrutet.
Hon hotades av en verksamhetschef som ville förbjuda
henne från att komma och göra ett inslag
och han ville även förbjuda sin personal från att uttala sig.
Kollegan var lugn och professionell
och hänvisade till offentlighetsprincipen och andra bestämmelser.
Själv fick jag ett enda samtal.
Från bögen på BikBok på Götgatan som glatt berättade
att klänningen i skyltfönstret, det sista exemplaret,
som jag paxat, nu ligger redo och väntar på mig.
Jag blev så barnsligt glad att jag tog ett litet skutt.
Under tiden hötte min kollega med näven
och frågade gubben i luren
enligt vilken paragraf han förbjöd henne att gå in på avdelningen.
Då kände jag mig onekligen rätt barnslig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Citerar en okänd kollega som är aktuellt ansikte och 30-årig jubilar i lokala dagspressen.
" De dagar jag är ledsen får barnen mig på gott humör. Som lärare behåller man barnasinnet och har alltid nära till skratt och bus."
Det är kanske något med det det omedelbara hos barn och barndomen som vi regisserar eller glömmer/gömmer?
Och bara plockar fram när inte alla ser och hör..Fniss.
/ M
Meh! jag tycker inte att det är härligt. Det är ett handikapp.
Jag citerar mig själv: "En tramsig anna-sara är, erkänner jag, bland det ihärdigt jobbigaste som finns. Jag liksom tröttnar inte. Övervarv på övervarv. Och ett ärevarv till jupiter.
Jag är djupt trött på mig själv. Vill jag förtydliga.
...fast det är absolut super att du tramsar och mår bra!
M - jo så är det nog. En del verkar dock ha lättare än andra att ta fram det.
Torgnysdotter - för att citera dig:
"Själv är jag hopplöst, skamlöst glad och övertramsig. Jag vill bara gå på dansaerobics, dricka vin, skvallra och dra dåliga vitsar." Det låter ju hur nice som helst. Trams är trams och snus är snus om än i gyllene doser, eller hur var det Fröding sa nu igen...
Skicka en kommentar