Respekt!

Jag och Elias var på Henrik Schyfferts 90-tals show på Rival igår.
Det var min julklapp till Elias.
Helt sant.
Trots att jag bokade i december fick vi
inte biljetter förrän nu.
Så populär är han.
Men det var så väl värt att vänta på.
Det var över all förväntan,
det var magiskt, smart, brilljant,
stundvis komiskt, men oftast allvarligt.
Schyffert fyllde 40 i februari
och han har gått i terapi
och showen är en sorts uppgörelse
över det han inte gjort och det han borde,
en summering över hur livet blev,
över vad som hände.
Rannsakande, självutlämnande och stundvis plågsamt.
Så bra att jag ville ställa mig upp och yla.
Äntligen någon som vågar vara eftertänksam,
som ifrågasätter den ironiska generationen,
alltså sig själv, som av trots mot föräldrarna
minsann inte skulle ta ställning för eller emot något,
som bara skulle driva med allt
och peka finger istället för att svara.
Han erkände att han varit ett svin,
att han inte engagerat sig i viktiga saker,
att livet mest gått ut på att skratta åt andra som skrattade.
Publiken skrattade först nervöst,
undrade vad det här var för konstig stand up,
när skulle de riktiga skämten komma,
men Schyffert satt på sin stol och sa:
- Det blir inte roligare än så här och
man måste våga öppna allvarsdörren ibland,
även om man då och då måste få skratta
för att orka med allt allvarligt.
Men man kan inte bara skratta sig genom livet,
man måste ta ansvar.
Det var väl det det hela gick ut på.
En applåd.