Kulturskillnad

Det slår mig att journalister inte är som andra.
Överlag är vi nog rätt babbliga när det gäller våra jobb
och våra prestationer.
Det är rätt ofta som både jag och kollegorna suckar och säger:
"Vilket skitjobb jag gjorde idag
/vilken usel intervju det blev
/uj, vilket faktafel som smög sig in,
/jäklar, jag glömde ju..."
På så sätt är vi kanske rätt prestigelösa.
Alla är medvetna om att vi aldrig är bättre
än vårt senaste inslag eller senaste artikel.
Hyllad ena dagen, dissad nästa.
Samma för alla.
Och de flesta av oss har inga direkta problem
att be om hjälp -
vi bollar idéer med varandra, kommer med goda råd,
tipsar om bra intervjupersoner,
delar med oss av "hemliga" telefonnummer,
ber kollegor läsa igenom ens manus
och komma med synpunkter.
Det är inte ofta som någon sitter "och håller"
på saker och vägrar hjälpa kollegorna.
Jag har inte tänkt på att detta skulle vara så märkvärdigt.
Men häromdagen fikade jag med en kompis
som berättade att hennes sambo,
som förut jobbade som journalist,
men som nu "gått över till andra sidan"
och jobbar som informatör,
har fått lära sig, den hårda vägen,
att sluta babbla och sluta fråga andra.
För babblar man, stjäls ens idéer
och det kan ses som ett svaghetstecken
att man ber om hjälp
och dessutom anses man inte strategiskt smart
som tänker högt.
Han har till och med blivit tillsagd av en kollega
att inte vara så godtrogen!
Och mannen ifråga är hur smart som helst,
det vet jag.
Men man anses tydligen som godtrogen
när man är öppen, pratar och frågar.
Jag skulle inte överleva en minut i en sådan miljö...