Säg den lycka som varar...

Jag och en väninna brukar ibland förundras över det här med lycka
när vi är ute och går eller tar en öl på krogen.
Folk verkar ta lyckan för given,
den är något som alltid ska finnas där,
helt av sig självt och helt utan ansträngning.
När lyckan försvinner
faller människor ihop i små bitar
och äter piller och gråter i telefon.
Vi tillhör kanske den mer Krösa-Majiga-sorten,
men när lyckan vid exklusivt utvalda tillfällen behagar infinna sig,
är det vi som gör vågen och häller i oss skumpa av pur glädje.
Annars tycker jag att livet är som ett ganska rakt streck.
I stort sett, alltså.
Självklart är där också en väldig massa hopp både upp och ner,
och en del väldigt djupa spetsar ner,
och en och annan väldigt hög spets upp.
Men i övrigt rätt platt, alltså.
Fast det är okey med mig,
jag inser med årens rätt
att lyckan kommer och lyckan går.
Men ibland är lyckan väl kort,
snöpligt kort.
Som idag när jag kom till jobbet
stod det en fin flaska torr Prosecco på mitt skrivbord.
Handskakning från chefen och ett "äntligen" från kamraterna.
Imorgon är jag nämligen fastanställd (igen)
och det ligger en sorts lycka i det, förstås.
Men.
Nu ska det sparas (igen) och ett stort gäng med människor
kommer att få foten (igen) i höst.
Så - firarskumpa idag,
gravöl imorgon.

ps. Den som vill veta mer om detta kan läsa intervjun med mig i
Journalisten.