”Fantastiskt” var ordet för dagen. Måste försöka komma på något annat att säga, för det börjar kännas en smula tjatigt. Men vad gör man när naturen är så halsbrytande, vacker och intagande som här?
Lämnade San Luis Obispo med lite sorg i hjärtat, för staden är charmerande, minst sagt, men så satte vi fart mot Big Sur, den del av kustlinjen som går mellan Carmel och San Simeon strax norr om Cambria, och som döptes av spanjorerna (”El Pais Grande del Sur” – Det stora landet söder om Carmel, där de hade grundat en kyrka), och här blev naturen så övermäktig att vi glömde allt annat. För att beskriva det så är det en blandning mellan Gotland, Grekland och Irland. Gotland för det råa, vildsinta och häftiga, Grekland för bergen, vägarna och havet och Irland för grönskan, frodigheten och charmen.
Stannade var tionde minut och klev ur bilen för att begapa det hela på nära håll, och ta bilder förstås. Kändes oss väldigt turistiga, men det bjuder vi på.
Kom så småningom fram till Big Sur River Inn vid Pheneger Creek, löjligt pittoreskt och gulligt med reception med stor öppen spis med sprakande brasa, porlande bäck utanför och intilliggande shop med ekologisk picknickmat. Åt en riktigt bra middag i hotellets restaurang och drack en lokalt producerad Chardonnay som var snäll och smörig, precis som jag vill ha det.
Väl på rummet försökte vi se ett avsnitt av 30rock på datorn, men Elias, slut av all bilkörning, somnade sött, och jag läste istället lite i guideboken och fick lära mig att Big Sur inte fick elektricitet förrän 1950 och än idag är det svårt med mobiltäckningen och de flesta av hotellen här har varken telefon eller tv på rummen, unikt för att vara USA.
Och bara 1500 människor bor på den här kustremsan som är någonstans runt 13-14 mil lång. Det är rätt coolt när man tänker på det…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar