Utvecklingsstörd...

Jag är utvecklingsstörd. Faktiskt.
Alltså inte på det där vanliga sättet;
jag har ett IQ en bit över det normala
(ja, ja, skryt, skryt, men så är det och
det är viktigt för sammanhanget
att jag poängterar detta)
och är uppvuxen i ett intellektuellt hem
med både böcker och läxhjälpande lärare till mor.
Jag är utvecklingsstörd på ett annat sätt.
Pratade med en väninna i telefon igår om saken
och det sköna är att hon också har denna defekt,
men när vi jämförde oss
var vi båda överens om att jag
vinner denna trista tävling.
Visserligen inte med mycket,
hon är tätt bakom och nafsar mig i hasorna,
men jag är likförbannat etta.
För att förklara vad jag menar ska jag ta ett exempel.
Ica har satsat på ett nytt ekologiskt sortiment,
I love eco, och gör ett stort nummer av detta
på annonspelare och i media.
Chefen för I love eco, detta flaggskepp,
är en 28 årig tjej.
Jovisst, 28 år.
Och inte bara det, hon är civilekonom och har även
pluggat på universitet i Australien.
Och inte bara det, hon har även hunnit jobba
både på Bonniers och nu på Ica.
Ica de senaste fyra och ett halvt åren.
Och inte bara det, självklart har hon hunnit med
en sväng på kibbutz i Israel,
antagligen för att det "ser bra ut i CV:et".
Gör nu som jag och försök räkna ut
hur i fridens namn hon har hunnit med allt detta.
Svaret är att hon bestämde sig tidigt.
Här velades det inte hit och dit,
här luffades det inte på långresa jorden runt,
här togs inga sabbatsår eller ströjobb och
här gicks det inte arbetslös i väntan
på den stora inspirationen.
Nej, målmedveten som en pansarvagn i krig
har hon på spikrak väg tagit sig fram
och fått en finfin post.
Och med samma beslutsamhet kommer hon
säkert att skaffa man, gifta sig, köpa radhus och
bil och producera tre barn med lämpligt mellanrum -
och lyckas jonglera livet med hjälp av en barnflicka.
Varför pratar jag nu om denna kvinna?
Jo, så här.
Vad jag menar är att hon bestämde sig, tidigt,
och har haft en plan för sitt liv -
och har insett att saker måste smidas i tid.
Jag däremot mognade sent,
tyckte länge att livet var en stor fest
och att jag som var så ung måste njuta av det
och inte fatta en massa jobbiga beslut om trista saker
som karriär och barn och sånt.
Tänkte att en dag kommer väl allt det där,
när jag blivit stor.
Problemet är att när alla andra växte upp,
och ifrån mig, levde jag fortfarande som om jag var 25.
Charmigt, tycker många,
och jag hade det kul och livet kändes rikt
och visst, jobb fick jag ju ändå,
även om det inte riktigt blev som jag trott.
Och nu, när jag är 41, tycker jag att
jag börjar mogna och bli stor.
Men jag blir fortfarande generad
om någon frågar om jag har barn.
"Va, skulle jag? Vaddå, ser jag så gammal ut
att jag skulle kunna ha barn?"
Och jag gifte mig ju först i höstas,
tyckte att 41 var en lämplig ålder
för detta stora, vuxna beslut.
Och nästan ända fram till mor dog för tre år sedan
förnekade jag för henne att jag hade pojkvänner,
det kändes genant att erkänna att jag,
som var så ung,
höll på med killar och sex och sånt.
E tog jag mod till mig och erkände
med blossande kinder att jag träffade,
men det tog år av umgänge innan jag kom till den punkten.
Och när det gäller jobb,
har jag alltid tänkt att det finns gott om tid att sadla om,
att bli något annat, kanske läkare.
Ja, ni hör ju...
Jag kan inte kan få in i mitt huvud att jag är medelålders.
Vart tog åren vägen,
och varför kände inte jag saker tidigare?
Jag skulle ju bara leva och ha kul ett tag,
och sedan när jag var vuxen, mogen, redo,
skulle jag ta tag i allt det där andra.
Hade bara inte trott att det skulle bli
när jag levt typ halva mitt liv.