Jag gillar att bli äldre.
Jo, faktiskt.
Och i takt med att åren går
märker jag hur jag förändras.
Tanttecken är alltid spännande,
och ett sådant tror jag måste vara nostalgi.
Jag har blivit förtvivlat nostalgisk med åren.
Igår var jag på en återträff med gamla arbetskamrater,
vissa av dem har jag känt i över tio år.
Jag blev rörd intill tårar
av att träffa dem.
Det är nästan så att jag gillar dem ännu mer nu
än då, när vi faktiskt jobbade ihop.
Jag tillhör också en liten konstallation av folk
som kallar sig Boråsarne
som består av människor som jag känt
i sisådär 25 år (!).
Vi kommer, som namnet antyder, alla från Borås
och vi var med i en och samma förening.
När vi träffas här i Stockholm
(Boråsare har nämligen också det gemensamt
att de flyr stan så fort det bara går
och många hamnar just i huvudstaden)
på någon krog
är jag nostalgihög i dagar efteråt.
Det är som att träffa blodssyskon
(antar jag, jag har ju inga syskon)
och banden känns oerhört tighta mellan oss.
Och häromdagen när jag hörde
"Tom Dooley" på Vinyl107 i bilen
när jag var ute på jobb,
började jag glatt och falskt sjunga med,
för det är en av få låtar som jag minns
att jag hörde på radion som barn.
Alla som känner mig vet att det är unikt.
Jag sjunger inte. Av princip.
Men när jag blir nostalgisk
händer det saker med mig
och jag blir som förbytt:
Tårögd, sentimental och blödig.
Vet inte om jag ska vara stolt över detta,
eller inte.
Men det kanske bara är högst mänskligt?
Fotnot: "Tom Dooley" is an old North Carolina folk song
based on the 1866 murder of a girl named Laura Foster
in Wilkes County, North Carolina. It is best known today
because of a hit version recorded in 1958 by The Kingston Trio.
Källa: Wikipedia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Vördnad och respekt för livet - en dimension vidare - "härlitt"/m
vad intressant! Jag blir allt mindre sentimental ju äldre jag blir. Som ung vuxen jag fruktansvärd. Jag började tokböla över saker som hänt för en vecka sen. Sörjde barndomen något så galet. De senaste tio åren har jag blivit sentimental kanske två gånger. Undrar om man är dömd att gå åt det ena eller det andra hållet...?
Alla har inte har inte flytt Borås...
Det var kul att hitta din blogg.
/BL
M - Tja... En dimension till? Jag vet inte... Bara konstaterar att jag med åldern förändras. Men vem gör inte det, å andra sidan?!
Torgnysdotter - Ja, men det tycks faktiskt vara så - att antingen blir man nostalgisk med åren - eller så går man åt precis motsatt håll. Som ung föraktade jag allt som var gammalt och mossigt och ville bara se framåt. Nu är det precis tvärtom.
BL - Åh, en boråsare?! Eller?! Kul i så fall! Nej, så klart att inte precis alla har flyttat, men väldigt, väldigt många av dem jag växte upp med befinner sig antingen här eller i Göteborg.
BL växte upp i Sandared, som du vet!!!. Bodde några år inne i Borås, men är sedan -96 parkerad i ett hus med fru och tre barn i Sjömarken. Jag har utbildat mig till lärare och blivit kristen! (slutat röka, bytt parti...) men du skulle nog känna igen mig om du sprang på mig på gatan.
Visst blir man nostalgisk/sentimental ibland och sänder en tanke till alla dem som betydde något under ens uppväxt.
Ha det gott!!!/BL
BL - men hej - är det du! Vad kul att du hittade hit. Vad glad jag blir, det var sannerligen inte igår! Kul med en uppdatering. Så du bor kvar i trakterna... Har inte varit i Borås sedan mamma dog för snart tre år sedan. Huset utanför Länghem vid sjön Åsunden, om du kommer ihåg, blev jag att sälja, och det var med tungt hjärta. Människorna i gruppen Boråsarne är många som du känner, för övrigt... Ha det gott!
Men huga!!! Jag har bara skräckminnen till den låten. Vi hade en hiskerlig vikarie i sjätte klass som alltid spelade gitarr på musiklektionen så skulle vi sjunga. Tom Dooley. Alltid. (ryser)
Jag kan också tycka det är roligt att minnas..men jag blir aldrig sentimental. Man ska inte gråta över spilld mjölk :)
Rasande - nej, usch, det låter inge kul. Stackars små barn. Jag hörde den bara på radion ibland och sjöng med utan att förstå vad den egentligen handlade om.
Det här med att bli sentimental och blödig är en smula pinsamt, jag inser det. För allt var faktiskt inte bättre förr...
Jag vandrar samma väg som du. Grät aldrig, säger aldrig förr. Nu gråter jag bara barnet kommer i en luciaklänning eller jag hittar något i ett skrymsle som tar mig ner för memory lane. Jag gillar nog lipande nya mig mer än icke-lipande gamla jag.
Mina - Om jag hade barn som kom in i en luciaklänning skulle jag tokböla, helt säkert... Och när jag ser på vissa filmer gråter jag så jag tappar andan. Och blir tårögd bara jag tänker på Lassie... Herregud, ska det vara så här resten av livet? Fast å andra sidan, det är som du säger, jag gillar nog också min nya blödiga jag bättre...
Skicka en kommentar