Oförutsägbart - eller inte?

Jag ligger i krig med mig själv.
Det handlar om det förutsägbara och det oförutsägbara.
En del av mig menar förstås att
det oförutsägbara är det coola och bästa,
det som man ska gilla.
En annan del av mig älskar och välsignar
det förutsägbara.
Jag känner mig ibland som en gammal ardennerhäst
som går och går i sina invanda spår.
Det är inte lika coolt
som ett arabiskt fullblod,
hetsigt, lynnigt - och oförutsägbart i humöret.
På spinningen i morse,
där jag varje måndag kl 7 träffar U
(förutsägbart och tryggt),
bytte helt plötsligt instruktören musik och pass
(oförutsägbart och otryggt).
Hon menade att vi blivit för invanda på det gamla,
vilket gör att vi anpassar oss
efter musiken och inte ger järnet...
Efter passet var både jag och U rätt möra
och kluvna inför detta nya, drastiska.
Visst, vi hade tagit ut oss mer än vanligt,
men samtidigt sörjde vi det gamla och invanda.
När en viss låt kom i det gamla passet,
visste vi till exempel att klockan var 22 minuter över sju
och med andra ord var det bara 23 minuter kvar...
Så gick jag hem för att äta frukost med E
och han kommenterade att vi numera alltid
sitter på samma platser vid köksbordet.
Detta trots att vi,
efter att ha läst en bok om hjärngympa,
hade en lång period då vi roterade vilt
och varje morgon chockade oss själva
med att inte veta var vi skulle sitta.
Nu är vi tillbaka i det förutsägbara.
Omärkligt har det åter alltså smugit sig in i våra liv...
Men nu ligger jag därmed i krig med mig själv.
Borde jag göra mer oförutsägbara saker,
för att stimulera hjärnan och själen och fantasin,
eller ska jag slänga in handduken
och bara göra förutsägbara saker,
saker som vaggar in mig i trygg bomull?
Förmodar att lagom av allt vore bäst.
Men det där med jämvikt och balans
har aldrig riktigt legat för mig.