Tillbaka från sol, hav, strand,
skaldjur, Kingfisher, försäljare,
tiggare, hundar och kossor.
Lämnade planet och klev in på Arlanda
och väntade på bagaget.
Det var kallt, så kallt att även själen rös till
och skrek på en tröja.
Knep med ögonen i taxin på väg hem.
Ville inte se, ville inte vakna,
ville låtsas att jag var där och inte här.
Stövlade in hemma i lägenheten
och sköna H, nyduschad och leende,
tog emot.
Hon har varit kattvakt i en vecka och tagit
sitt uppdrag på största möjliga allvar.
H gick till jobbet och E tog ett djupt andetag
och en stark espresso och begav sig till
helgkursen i massage till husbehov
han fått av mig i födelsedagspresent.
Jag var ensam kvar med katterna.
La mig i min mjuka, sköna säng
och stirrade ut i den där grå, kala, döda
som kallas december i vårt land.
Lipade lite för mig själv.
Ingen storgråt,
men singeltårar letade sig upp i ögonvrån
och jag skämdes lite
för att jag hade mage att gråta efter en vecka i Goa.
Men ibland tycker jag så förbannat synd om mig själv
och eftersom ingen annan tycker lika synd om mig som jag,
så får jag lipa.
I alla fall om jag gör det privat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vem vill inte lipa?! Välkommen hem i alla fall. Kul att du är tillbaka - för mig alltså.
Häpp, känns alltid bättre med snälla kommentarer på bloggen.
Fö spydde jag galla hela kvällen igår över de där datamupparna som tänker förvägra dig nöjet att blogga på dina fikapauser på jobbet. Det ren dikatur och fascism.
Inte gråta, snart kommer tomten!
Alfons farmor påminde om att det är bra att ha tråkigt ibland så man vet hur det är att ha roligt. Man uppskattar bättre det man har eller det man kan få om man får uppleva lite olika saker. Tänk dig hur frisk luften är. Alla fina ljus i mörkret. Den goda julmaten och gemenskapen. Ledighet. Allt är inte guld som glimmar, men i många strömmar går den att vaska fram.
Skicka en kommentar