Mani i slutet på året...

Så här är det i slutet på varje år.
Jag drabbas av mani.
Mani att göra bokslut.
Mani att rensa ut.
Mani att slänga allt jag äger och har,
eller åtminstone packa ner delar av mitt bohag
i stora påsar och kånka ner i källaren.
Jag vill att det nya året ska börja tomt, rent och vackert.
Väggarna ska vara lika vita som mitt samvete.
Inte en massa bjäfs i lägenheten
eller i själen.
Jag vill tacksam och openminded ta emot
nyårsklockor och outtalade och uttalade löften
om ett nytt och bättre år.
Sedan är det en annan sak
att jag alltid gör så här varje år,
och inget år blir nämnvärt mycket bättre
än något annat,
men det är en annan femma.
Det är hoppet jag ännu när
och eftersom jag fortfarande inte är död,
pickar och kvittrar hoppet därinne i bröstet,
visserligen inte lika högljutt och gapigt
som förr om åren,
men ändock finns det liv i det gamla tilltufsade hoppet.
Men för att hoppet ska få en fin grogrund
måste alltså allt vara rent.
Vore jag katolik gick jag till bikten utan att passera gå.
Men dessvärre är jag ateist sedan barnsben
och kan inte tro vare sig på det ena eller det andra.
Men skrubba, slänga, tvätta, packa och kånka,
det kan jag,
och snart är själen lika vit som snön
som inte finns just här,
och snart ska jag,
med en dåres jävla envishet,
stå där på tolvslaget
och hoppas, hoppas, hoppas
på ett nytt, rent och bättre år.