Jag tror det är roligare att vara Mark än Carl

Kungen såg trött och sliten ut när när han halvsprang förbi oss journalister
på invigningen av en ny utställning
på Armémuseum.
Så lutade han sig mot en vägg
och tittade sig oseende omkring.
Mark Levengood invigningstalade
med bravur,
som den naturbegåvning han är.
Sedan var det kungens tur.
- Kära publik, började han.
Så var det tyst en stund
medan han tänkte.
Förmodligen grunnade han över
var han var, varför han var
och vad i fridens namn
han skulle säga om detta.
Så mumlade han något trist
och publiken applåderade avmätt.
Efter detta puttades vi murvlar till en buffé
full att kallskuret kött,
som jag därmed inte kunde äta,
och till vinglasen fyllda med bubbligt vitt vin,
som jag förstås inte kunde dricka.
Under tiden slussades kungen
runt på utställningen.
Hela tiden såg han hungrig ut
medan Mark log sitt rara leende
och tog emot komplimanger för sitt lysande tal.
Kungen däremot var det ingen som pratade med.
Så förutom att han var trött och hungrig,
var han även nonchalerad.
När det hela var över,
och han petat i sig några köttbitar med en plastgaffel,
knuffades han varsamt mot den väntande bilen
med tonade rutor.
Mark däremot var kvar
och lät sig villigt intervjuas
och drog den ena anekdoten efter den andra
och alla skrattade och fnissade.
Jag tror det är roligare att vara Mark än Carl.