Tillbringat dagen med vänner från grekön.
Det kändes bra. Omgiven av snälla, goda, varma människor som pratade om verkliga, viktiga saker, som lugnade mig när jag berättade om nya jobbet och hur otillräcklig och värdelös jag känner mig.
L satt på sin badhandduk med sin höggravida mage i luften. Hon sa att hormonerna lever rövare, att hon gråter var och varannan kväll, tänker negativa tankar. Är rädd hon inte ska klara av en ny liten människa, att hon inte ska räcka till, att det inte kommer att gå bra.
Vi påminde henne om att det gått jättebra med hennes två andra barn, och då var hon betydligt yngre, oerfaren och ganska fattig, så varför skulle det inte gå minst lika bra nu?
Tänkte att det är i övergångarna det är värst. Hon föder vilken dag som helst, snart är hon trebarnsmamma, men än vet hon inte hur det kommer att bli, hur de nya rutinerna kommer att se ut, hur livet kommer att te sig... Just nu är hon i en övergångsfas men tids nog kommer allt att klarna, hon kommer att skapa nya ramar, veta hur hon ska bete sig för att vardagen och livet i övrigt ska fungera.
Det är väl förhoppningsvis så det blir för mig också en dag. Men just nu, i övergångsfasen mellan mitt gamla jobb och mina gamla rutiner och mitt nya jobb med ganska så främmande nya rutiner, är det skakigt och darrigt. Man vet inte vad som väntar en, hur det kommer att bli, hur man kommer att lyckas eller misslyckas...
Ovissheten är värst. Sedan när man fått kläm på allt är det ju bara att köra, för då vet man ju hur man gör, när man gör, varför man gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar