Ska det alltid vara så här?

- Ska det alltid vara så här, sa E, och tittade sorgset på mig.
- Jamen, det är faktiskt inte mitt fel att jag hamnar på arbetsplatser med knepiga människor och uppskruvat tempo, sa jag förnärmat. Som om det vore så att jag liksom drog till mig trassel och stress. Kände mig sur. Ville ju bara ha förståelse och lite medömkan.

E retirerade snabbt som en vessla och sa sedan att det givetvis inte var så han menade. Det var bara ställt som en öppen fråga, nämligen kommer jag alltid att vara tokstressad, vilken arbetsplats och jobb jag än har?
En befogad fråga, ställd till en människa man har för avsikt att känna och behålla under en längre tid.

Har grunnat på det ända sedan han frågade.
Herregud, vad ska jag svara på det?
Tänk om det är så hemskt att svaret är ja? Ja, jag kommer alltid att vara stressad nästintill hjärtinfarkt?
Mitt bråck i magen hoppar och skuttar och gör ont ont ont. Det är inte OK. Nej, jag inser det. Måste tagga ner.

Men hur gör man det med det jobb jag har?
Hur gör andra?
Så tänker jag att även om jag så vore en yogalärare med meditation som specialitet, skulle jag vara stressad.
Om jag så vore en tibetansk munk med en bjällra i handen, skulle jag vara stressad.
Om jag så blev dömd att leva på en strand vid havet i resten av mitt liv, skulle jag vara stressad.

Så hemskt är det att det nog sitter i mig. Inte utanför.
Prestationskrav.
Duktig flicka.
Vara tillags.
Inte säga nej.
Inte göra någon besviken.
Bli omtyckt.
Älskad.