Jag ropade till henne att klänningsfållen blev blöt och hon hissade upp tyget en bit. Så log hon och vände sig mot sin lurviga hund och lockade på honom att följa med lite längre ut på djupare vatten. Hon tog sin tid, hade inte ha bråttom.
När hunden till slut var helt blöt, vände de om och klev upp på land igen och hunden skakade av sig och blötte ner sin matte, som inte verkade bry sig om att hon blev helt nerstänkt.
Vi sa hejdå, lämnade dem och fortsatte tillbaka till bilen. Lunchen var slut för min del.
Jag hade frågat henne om hunden hon hade med sig var samma som tidigare sprungit bort. Det var det. Hunden hade tagit pendeltåget själv till Flemingsberg. När han varit borta i en vecka, kontaktade Marianne Ahrne Expressen och gick ut med en efterlysning. En kvinna ringde och sa att hon sett hunden rastas av poliser i Flemingsberg. Det var så hon fick tillbaka honom.
Tänkte på Marianne Ahrne under eftermiddagen när jag satt, som vanligt rätt förvirrad och frustrerad, vid min dator på jobbet. Undrade hur hon gör för att ha ett sådant vackert, värdigt skimmer omkring sig, en air av harmoni och lugn, som om inget bekommer henne.
Hon rider på kameler, pratar om sin kärlek till djuren i kyrkan på San Fransiskusdagen, reser ensam och skriver... Det är en modig kvinna. Låter sig säkert inte behandlas illa. Säger ifrån. Går sin egen väg. Gör det hon vill. Är sin egen. Helt och hållet. Kompromisslös. Orädd.
Jag skulle vilja veta om det finns en snabbkurs i hur man lär sig allt detta. Behöver gå ganska omgående. För när jag ser mig själv i spegeln, ser jag mest en jagad blick och bråcket i magen hugger.
Man kan säga att jag är väldigt, väldigt långt ifrån rofyllda Marianne Ahrne just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar