Tokstressad.
Varför är jag alltid det, stressad?
Är det något i min grundkaraktär eller är jag formad av yrkesval, levnadsmiljö, uppväxt?
Tänker ofta på det. Att jag borde chilla, softa, varva ner.
Igår slog det mig – igen – att det går överstyr, alltför ofta.
Det var J:s födelsedag. Hade han levt skulle han fyllt 29. Men livet ville annorlunda och han dog i Thailand när tsunamin kom. Ett vackert körsbärsträd finns planterat till hans minne i Blecktornsparken. Där samlades alla hans vänner och släktingar igår eftermiddag för skumpa, dikter och musik. För skratt, lite gråt. Och för minnen och - framtiden.
Vad gjorde jag? Stressade. Gjorde för många saker på för kort tid och det hela slutade i panik, 45 minuter för sent.
Jag cyklade, fartblind, genom parken, och höll på att köra över såväl dagisbarn som parkleksgetter och grisar. Hittade inte, kunde inte tänka, var i helvete fanns cykelbanan? Varför var det trappor vart jag än kom? Man blir sådan när man stressar. Får tunnelseende.
Så jag missade talen och dikterna; J:s far har börjat skriva dikter till sin son. Det hade varit fint att höra. Om jag kommit i tid, vill säga.
Kom samtidigt som en a-lagare med folköl i kasse från Konsum som undrade om det var party på gång och tittade lystet på champagnen i de många människornas höga glas.
J hade också bråttom när han levde, säger de som kände honom bättre än jag. Jag borde lära mig något av det.
Det borde vi alla...
2 kommentarer:
jag kan inte annat än hålla med dig. jag tycker.. att vi faktiskt borde softa oss genom livet.. men att kunna stressa på ett bra sätt. så att det inte blir, för .. känsligt.
Eller hur?
Men varför är då så många så stressade så ofta???
Skicka en kommentar