Tankar från svampskogen

Efter en helg i svampskogen inser jag två saker:

1. Dofterna i skogen, grönskan, lugnet, vinden i lövverket och bäcken som porlar, måste man uppleva mycket, mycket oftare.
2. Det man drömde om som barn, drömmer man fortfarande om som vuxen.

Det är måndag och jag känner mig lugnare än jag brukar på måndagar. Jag hatar nämligen måndagar annars. Men idag slår hjärtat ganska normalt och bråcket lever inte rövare. Det får jag nog tacka skogen för.

Svampskogen fungerar ungefär som Grekland för mig. I samma stund jag sätter ner fötterna antingen på landet eller på grekisk jord, lugnar sig hela mitt system. Jag går ner i varv, andas lugnt och fint, tar mig tid att krama på E och om kvällarna sträckläser jag den ena boken efter den andra, medan E står i köket och gör iordning kantarellerna som vi plockat tidigare (och vore vi i Grekland, gjorde han istället delikata drinkar med mixerstaven som vi hade med från Sverige...)

Det trista är, inser jag, att en helg hemma i Stockholm inte ger samma påfyllning och effekt. Jag är lika stressad, lika mycket upp i varv, lika speedad, trots att jag varit ledig. Alltså borde man lämna stan mycket oftare och komma bort från bilar, oväsen, ringande mobiler, högljudda tonåringar, bråkande fyllskallar och stress&jäkt. (Och egentligen, egentligen, borde man väl överhuvudtaget inte ens bo i Stockholm, oh, du hädiska tanke...)

Det andra jag kom fram till var, att det man drömde om som barn, drömmer man fortfarande om som vuxen. Egentligen ingen nyhet, men det slog mig med kraft i helgen, när jag var så ledsen att jag bara ville hoppa av mitt jobb. Jag satte mig ner och tänkte, tänkte hårt, att om jag fick drömma helt fritt och naivt, och inte tänka på pengar, vad skulle jag allra, allra helst vilja göra med mitt liv? Och då kom de ju, drömmarna från förr, när jag var liten: att vara nära djur. Kanske driva ett "mini-Skansen" där barn kan få lära känna och klappa på djur. Eller starta ett hunddagis. Eller kattuppfödning. Eller rehabilitera misshandlade apor. Eller vårda sjuka elefanter.

Så trist att man, ju längre livet pågår, kommer så långt bort från sina äldsta, djupaste och sannaste drömmar. Att man bara låter livet föra en hit och dit, till synes helt planlöst, och man bara suckar och hänger med, gnäller och surar, men hoppar aldrig någonsin av och säger "stopp, nu får det vara nog!".