Känner mig som en stor fetbluff.
Nickar och ler, men känner hur svetten börja rinna i små droppar från hårfästet, ner mot nacken och vidare in under kläderna.
Doktor Bluff har blivit inslängd i operationsrummet med en skalpell i handen och tio tindrande sjuksköterskor som tittar imponerat på mig, doktor Bluff. Problemet är bara att jag inte har en susning. Jag tittar frågande på den blödande patienten och vet inte vad jag ska göra med honom. Ska jag skära i något? Klämma någonstans och fråga om det gör ont? Vända mig med inkännande min mot kurvmätarutrustningen och säga något i stil med "Ojdå. Förmaksflimret får hjärtat att slå med en oregelbunden rytm. Därför har han så snabb puls". Det låter ju bra, va? Men vad fan gör man åt det, då?
Har sorterat papper. Gjort hål i dem och stoppat in dem i en pärm med indexpapper. SER ju bra ut, i alla fall. Nu står pärmen på mitt väldigt rena och tomma skrivbord och ser imponerande ut.
Vad jag avskyr att byta jobb.
Varför gjorde jag det här? Kan någon vara snäll och påminna mig?
Ute lyser solen. I förrgår var det fortfarande sommar för mig.
Nu väntar höst och fem månader av...? Förvirring? Kaos? Eller långsam förståelse och plötslig insikt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar