Självömkan

Bland det värsta jag vet är människor som tycker så himla synd om sig själva. Och som gnyr och gnäller över det nästan hela tiden.

Och vad händer?

Jo, nu är det jag som sitter där med misshandlad cockerspanieluppsyn och darr på rösten och deklarerar att det är sååååå synd om miiiiiig som inte får någon semester och som inte får åka till Grekland i sommar, för första gången på 16 år...

Det är pinsamt.

Så här ligger det ju egentligen till. Förvisso tillhör jag vikarieproletariatet, men jag hade kunnat få lite semester ändå. Men... Se, jag tyckte inte det dög med en eller två veckor, för ska man vara i Grekland, ska man vara där en månad. Hävdar jag. Så jag tackade nej till den semester som erbjöds.

Som man bäddar får man väl ligga, va?

Inte jag. Tårögd konstaterar jag att "alla" jag känner ska till Ön. Till och med vänner som aldrig varit där förut, ska nu plötsligt dit. Det kommer blir ett gungigt jätteparty med alla mysiga människor jag känner närvarande samtidigt.

Utom jag.

Nu känner jag mig som flopp.