Något har hänt.Satt i E:s gamla 70-tals merca häromdagen. Lyssnade på V8-motorns basiga, ljudliga brummande som lät som pansarfartyget Potemkin ungefär. Och så kom jag på mig själv med att tycka att det lät liksom sexigt. Och tryggt. Och rätt häftigt. Typ ”här kommer vi, watch out!”
Vad är det med det, då? Kanske någon undrar.
Låt mig förklara. Jag är snart 40 och har inget körkort. Ser knappt skillnad på en traktor och en bil. Och bryr mig heller inte om det. En bil är ett transportmedel, vars chaufför tar mig från punkt a till b. Sedan om det sker i en taxi eller i en gammal 70-tals merca torde vara helt ointressant.
Men nu har det alltså hänt något. Plötsligt spirar en känsla av ha-begär genom min kropps alla celler.
Jag vill ha körkort!
Och jag vill ha bil!
Och inte vilken bil som helst utan en sjuhelsickes bred och lång amerikanare med lädersoffa framtill istället för två säten. En sådan som brummar och glider fram just som ett pansarfartyg. Som man kan CRUISA med, men inte fickparkera. Som slukar bensin som vore det vatten. Som skulle få min trädkramande amerikanske far att rotera av ilska och skam över att ha närt en miljövandal i sitt hem.Jag tänker mig en gammal chrysler, cheva eller cadillac, lite lätt skavd så att man ser att den varit med och körts och älskats. Inte någon välpolerad, nylackerad sak som visas upp på bilshower av nördiga amerikanarentusiaster.
Jag tänker mig stora, svarta solglasögon, vind i håret och Route 66.
Och jag tänker mig Peter och Ellen Allards ”Driving in my car” på högsta volym på bilstereon:
Driving in my car
driving far
I'm a movie star
Driving in my car
vroom vroom vroom
Driving in my car
driving far
I'm a movie star
Driving in my car
vroom vroom vroom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar