Får man vara förbannad på sin närstående?
Sin mormor?
Sin farbror?
Sin syster?
Sin far?
Sin fru?
Sitt barn?
Jag blir det. Och så undrar jag alltid, är det OK? Får man det?
Världen är full av förbjudna känslor.
Att inte älska sin nästa torde vara en av topp tio.
Det är svårt att deala med det. Blir upp och ner, ledsen från min allra innersta kärna ut i tånaglarna. Det förgiftar hela mig och får mig illamående.
Ibland tänker jag det vore bäst att vara helt själv. Ingen att bry sig om, ingen som gör en förbannad, ingen som får ens blod att koka, ingen man behöver ödsla sin energi eller tid eller omsorg på.
För att vara en relativt släktlös person, tycker jag ändå att jag har åtminstone en släkting för mycket. I alla fall ibland. Just nu dagdrömmer jag svarta drömmar om ett helt ensamt liv. Ett liv som bara inkluderar mig, mina drömmar, min tid, mina pengar, min frihet att göra vad jag vill, när jag vill, med vem jag vill, hur jag vill. Utan förklaringar, utan ord, utan ursäkter.
Tycker jag försvinner, krymper ihop, blir till ett litet russin och tre år gammal igen. Fan vad jag hatar det.
Längtar efter ett eget liv. Mitt liv. Som jag bestämmer över. Som jag gör misstag med ibland. Lyckas med ibland. Men som framför allt är mitt.
Mitt mitt mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar