Förträngningar...

Jag är expert på att skjuta jobbiga
och obehagliga saker framför mig,
och det är något jag skäms över.
Känner igen bilden, har nog alltid varit så här.
Symptomen är desamma:
Jag blir ombedd att göra något Viktigt
och eftersom jag vill vara duktig flicka
säger jag ”inga problem, jag fixar”.
Så inser jag nästan direkt
att just den här grejen är skitjobbig,
och där börjar det låsa sig.
Istället för att med en gång ta itu med problemet,
ringa de där samtalen,
boka upp, fixa och göra klart jobbet,
lägger jag det åt sidan.
Väntar på ”ett bättre tillfälle”,
”ska bara” göra en massa andra saker först
(saker som jag tycker är roligare, visar det sig).
Men så kommer KRAVEN,
folk börjar fråga,
vart tog det där vägen som jag hade lovat att göra?
Och jag sätter mig genast ner och försöker fokusera.
- Ok, hur ska jag ta tag i det här?
- Hur ska jag strukturera,
så att jag får saken gjord och sedan kan släppa det?
Men min hjärna har vid det laget
förvandlats till en djävul
och viskar saker som
”Du måste faktiskt läsa kvällstidningarna först,
det är ditt jobb, du är ju journalist, du måste hålla dig à jour”
eller ”Bloggar är faktiskt viktiga att hänga med i,
de beskriver samhällsfenomen och aktualiteter, viktiga för dig att läsa.”
Och så måste jag också ringa några Viktiga samtal,
skriva ner Viktiga saker i min kalender så att jag inte glömmer,
och titta efter ett nytt klösträd till missarna på Blocket,
och när jag ändå är på Blocket kolla efter ett nygammal kylskåp
(det är faktiskt Viktigt med ett bra kylskåp!)
och hoppsan, titta här, jag har fått några mail
jag måste svara på (kan absolut inte vänta)
och visst ja, jag har försummat en eller annan vän,
hög tid att jag ringer nu, på en gång, så att det blir gjort.
Men oj, där försvann visst några timmar
och asch, jag hann visst inte ta itu med
det där Superviktiga jag borde ha gjort.
Men jag har ju aldrig tid, faktiskt!