En historia om en sköldpadda

Egentligen är det något av en skitdag på jobbet.

Men jag har bestämt mig för att inte orda om det.

Jag ska tänka goda tankar

och då kommer jag osökt att tänka på gårdagens fotograf

som jag jobbade med.

I bilen berättade han en historia om sin bortsprungna sköldpadda

som jag sedan gick och fnissade åt resten av dagen.

Så här.

När han var tonåring och bodde i Jönköping

smugglade han hem

en sköldpadda från Tyskland.

Eftersom han inte visste vad han skulle mata den med,

gick han till djuraffären

och köpte en burk färdig sköldpaddsmat.

Efter ett tag insåg han att sköldpaddan inte åt

av de torkade flugorna och maskarna

och det stod på burken att det var mycket viktigt

att sköldpaddor åt ordentligt

för annars kunde de bli sjuka och till och med dö.

Så ynglingen bestämde sig för att hjälpa sköldpaddan

och virade helt enkelt in insekter och maskar

i salladsblad och lurade sköldpaddan att äta

och eftersom sköldpaddor tydligen inte kan spotta,

svalde sköldpaddan snällt.

När burken var slut

tyckte ynglingen att sköldpaddan tittade argt på honom,

men det var inget han fäste särskild vikt vid.

Nästa dag tog han ut sköldpaddan i trädgården

för den dagliga rastningen.

Så ringde telefonen och ynglingen gick för att svara.

När han efter några få minuter kom ut igen

var sköldpaddan borta.

Trots att ha letade överallt förblev den mystiskt bortsprungen.

I sin förtvivlan ringde yngligen Jönköpingsposten

för att sätta in en annons

men tanten på annonsavdelningen

skrattade bara och sa

att sköldpaddor omöjligen kan springa bort

och la på luren.

Så det blev ingen annons.

Och tiden gick.

En dag, två år senare,

hörde plötsligt ynglingen höra talas om ett par

några hundra meter längre bort,

som tagit hand om en sköldpadda.

Han gick dit

och mycket riktigt var det hans gamla kompis

som mirakulöst nog överlevt två smålandsvintrar.

Jag frågade min fotograf vad han trodde det berodde på

att sköldpaddan egentligen hade rymt

och då skruvade han generat på sig och sa:

- Efteråt läste jag att det är vattensköldpaddor som är köttätande.

Landsköldpaddor, som min sköldpadda var,

är strikta vegetarianer...

- Kanske berodde det på att han blev så förbannad

att jag tvingade i honom kadaver

som han passade på att dra så fort han fick chans?