Cyklade till jobbet som vanligt imorse.
Kom plötsligt på att alla mina medcyklister
minsann är rebeller,
visserligen i det lilla och tysta,
men vad fan,
det här är Sverige och här har vi inte
längre några rebeller,
så man får ta det man får.
Så här,
förut fanns det cykelbanor markerade
med vita streck på Götgatan.
De är nu borttagna
på grund av alla gatuarbeten
(nej, fråga mig inte om logiken i att ta bort
cykelbanorna på grund av detta,
men så är det sagt).
Någon maskin har gnuggat bort strecken,
men det är slarvigt gjort
och lite vitt lyser igenom här och var
och vi gamla cyklister har elefantminne
och vet minsann var cykelbanorna fanns.
Det som slog mig idag är att jag,
liksom alla andra cyklister,
högaktningsfullt skiter i att cykelbanorna raderats bort
och cyklar där ändå.
Ha!
För vi finner oss inte i att bli undanskuffade
in i parkerade bilar och feta morsor med jättelika barnvagnar.
Vi vill också ha plats, i gatan,
på särskilt markerade fält.
För vi vill heller inte dö,
inte än.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Cykla är lite som att flyga.
Långsam i starten för att sedan nå oanade hastigheter och höjder och slutligen landa från ett öronbedövande sus.
Många rebeller cyklar som om de vore odödliga.
I min stad finns en tydlig cykelväg som fyrvägskorsning med cykelrondell samt ett klent träd i mitten.
Otydligt.
Där gäller inte samma regler som i bilrondeller.
Kaos.
Platsen räknar förbipasserande och namnet på det intilliggande området syftar till lugn.
Cyklister överallt.
Kaos blir ordning.
Tydligt.
Cykla är frihet.
Det finns något som heter cykelbox
i trafiken har jag hört. Den låtsas jag finns där jag cyklar i storstadstrafiken.
Cykla Rebeller cykla er Tur
För natur människor och djur!
Vilken poet!
;-)
Skicka en kommentar