En lustig historia.

Nu ska ni få höra, go´vänner.
Det här är en lustig historia.
Jag och E har fått för oss att vi vill skaffa båt.
Ja, inget flott och flådigt,
utan något litet och lustigt.
Mer som en punschveranda, om ni förstår.
Vissa har inglasade balkonger,
andra har terrasser,
en del flotta, fina ombyggda innergårdar
med solplats och grill.
Jag har inget av allt det där.
Så jag pratade med dr R,
som kan det det mesta om det mesta.
Han sa att en båtplats på Söder tar minst ett år.
Populärt ställe för alla asfaltmänniskor som,
liksom jag, vill ha båt mest för att kunna simma och supa.
Så jag tog med mig gamle vännen D
och gick resolut ner till hamnkaptenen
på en båtklubb i Årsta.
D har båt.
Den är stor och flådig.
Han har ingen båtplats.
Jag däremot har ingen båt.
D och jag knackade på dörren till båtklubben,
och satte oss med herr Hamnkapten.
50 personer står i kö, fick vi veta.
Ojoj, sa vi, men kan vi skriva upp oss ändå?
Det gick bra, men de tog in i strikt turordning,
sa hamnkaptenen strängt.
Så pratade vi ändå och jag log, skrattade och fjompade mig,
sådär som bara tjejer kan.
För jag visste, kände på mig, att den här medelålders,
fetlagde mannen, var lättflörtad.
Så jag la manken till.
Ställde fåniga frågor om hans jobb som ljudtekniker,
skrattade charmigt åt att han kom från Fjällbacka på västkusten.
Ja, ni vet, samma stad som rest en staty av Ingrid Bergman.
Det tyckte han var fint att jag visste.
Han log, och tittade mig i ögonen.
Och jag tänkte, nu jävlar, ser han att jag ljuger när jag
säger att jag har en Ryds Campingbåt i Nynäshamn,
stående hos kompisar,
och att ja, vänta, ska bara kolla på min lapp,
den är visst 2,2 meter bred och 5,6 meter lång, ähm.
D, som kan allt och lite till om båtar,
ja, ni vet, maxfart, motorer, vikt och sådana där tekniska saker,
briljerade med sina kunskaper
och hamnkaptenen verkade imponerad.
Men.
När 30 minuter gått,
och jag lett så mycket att jag fått ont i mungiporna
och kände mig som en fluffig bimbo
med alla mina töntiga frågor,
och vi skulle resa oss,
sa hamnkaptenen plötsligt:
"Jag har en båtplats till dig. Nu!"
Jag blev stum och tittade nervöst på D,
som ju faktiskt på riktigt har en båt.
Han tittade på mig och himlade diskret med ögonen.
Jag pladdrade nervöst, sa att jag inte riktigt
kunde fylla i allt i formuläret
med alla konstiga frågor om hästkrafter och byggår och sådant där,
utan att det var hmm, min kille som visste allt
om sådant där tekniskt, liksom.
Men hamnkaptenen log och sa:
"Då ses vi på måndag".
D sa efteråt, när vi drack firaröl på Tucken:
"Jag fattar fan inte hur du bar dig åt för att gå förbi en kö på 50 personer".
Inte jag heller.
Men nu jävlar i min låda är det jag som måste hitta en båt.
Fort som fan.