Har du stött på dem någon gång, de där typerna som älskar att följa efter dig, från ett rum till ett annat? Som står utanför toalettdörren och pratar, fastän du är där inne? Som babblar för mycket, med för många ord, på för alldeles för lång tid?
Som frågar ”stör jag?” utan att mena det och som sedan pratar rakt ut i luften utan att ta notis om att du sitter böjd över din dator eller att du är i telefon eller att du försöker skriva en att-göra-lista och inte vill bli avbruten?
Som skriver långa listor till dig med saker de anser att du ska göra, fastän du redan gjort dem? Som inte minns att du mailat allt du gjort till dem just för att de inte ska glömma bort? Som älskar att påminna dig om saker, fastän du redan skrivit upp allt på dina att-göra-listor?
Som är vansinnigt kreativa och som spottar ur sig idéer på löpande band, men som vill bolla varenda liten spirande infall med dig och sedan dissa 95 procent av det ni just ödslat en massa tid och energi på att diskutera? (Och som du i din naivitet trodde var färdigpratat och klart för handling?)
Som blir provocerade av ordet ”senare”? De vill nämligen inte ta saker senare, de vill ta dem nu, på uppstuds. Kanske försöker de ibland bärga sig när du säger ifrån med ett mycket skarpt tonfall, men det hela slutar ändå med att du ger med dig för att du inte orkar höra deras otåliga trummande med fingrarna och rastlösa suckar.
Som hushållar så dåligt med sin tid att lönekontoret skriker varje månad över de enorma mängderna övertid? Och som då far ut över dig, trots att du själv håller på att drunkna i jobb, och tycker att du ska avlasta dem, så att de får mindre övertid, men du mer?
Som inte kan skyffla i sig sin lunch utan att prata sönder den ynka lilla stunden du tagit ledigt för att äta? Och som dessutom enbart kan prata om jobb och helst vill att du antecknar samtidigt och har din almanacka till hands, vilket resulterar i att du blir sur och får kall mat?
Betänk nu att du måste jobba fem dagar i veckan med en sådan människa...
Hur tror du att det känns?
Jag vet.
3 kommentarer:
Jobbigt. Jag skulle absolut inte vilja träffa någon som är som jag... den där liknar mig ganska mycket... det bör tilläggas att mina vänner alla har ett beundransvärt lugn och tålamod!!
*ler*
Om det verkligen är SÅ illa (vilket jag betvivlar), måtte dina vänner vara mycket tålmodiga...
Men å andra sidan - de stannar uppenbarligen kvar ändå - så du har nog andra, mer försonande drag, i så fall...
jag är otroligt lojal och mycket snäll, de tillfällen jag lyckas punktera ego-bubblan är jag hur empatisk som helst... och jag är löjligt dålig på att ljuga.... valda delar av sanningen ok. men där går gränsen. Försöker vara listig (lyckas ibland) men är annars korkad på det där viset att jag tänker för komplicerat när lösningen är enkel... *ler* dvs. intelligent, intellektuell och emotionell - that's me ;-)
Skicka en kommentar