Glida på ramarna

Ni vet hur det är när man varit på en sällsynt lyckad semester och haft det så fantastiskt bra att man inte kan sluta le, axlarna hänger avspänt och man sover likt en prinsessa i tyll under tjocka, gosiga duntäcken? Och man är så där lycklig och fri och ansvarslös och bara ser möjligheter och är full av nya idéer och visioner?

Just så känner jag varje gång jag varit på min coachutbildning. Verkligen just så lycklig som om jag just klivit upp ur havet i Grekland, skakat av de salta dropparna och lagt mig för att soltorka på stranden...

Lika sur och stressad och ofri och ansvarstyngd och kreativitetslös – och mentalt död – känner jag mig när det är dags att samla ihop pinalerna och ta tåget till jobbet i Norrköping. Det är inte kul. Fast det egentligen borde vara urroligt och typ Sveriges bästa och häftigaste journalistjobb.

Men varför är det inte det?

Ett exempel:

Sitter på ett av dessa evinnerliga möten som saggar och drar ut på tiden för att vissa personer måste höra sig egen röst om och om och om igen, fastän samma sak sas för ungefär en kvart sedan. Framhäva sig själv. Tjuvnypa lite på andra. Berömma vissa. Mala. Älta. Stundvis vara jättekreativ och duktig. Plötsligt komma på en rolig historia som tvunget måste berättas i just detta ögonblick. Svara i mobilen som ringer. Springa på toaletten. Föra oväsen och skratta och slänga i dörren när man kommer tillbaka, så att någon som just då försöker komma fram till en bra sak, blir avbruten och får ta om vad den just sagt de senaste fyra minutrarna. Sedan dissa vad den personen föreslagit. Någon annan försöker medla, lugna, staga upp – men misslyckas eller ger upp. Resten sitter tysta med glasartade ögon. Någon lägger sitt tunga huvud för att vila på konferensbordet. Någon smsar.

Förstår ni vad jag menar? På fackspråk kallas det att ”glida på ramarna”.

Jag tänker på det när jag sitter där och lider. Önskar jag monterat in en dold kamera så att kunde jag spela in det här vansinniga mötet och visa på nästa coachutbildningstillfälle. Min kurskamrater skulle skratta ihjäl sig. Det är just så det inte får gå till. Man måste ha tydliga ramar – vad är det vi ska diskutera, på vilken tid och vad är det vi ska vi komma fram till? Vad vill vi? Vart strävar vi? Varför? Hurdå? Vad är liksom intentionen med alltihop?

Som det ser ut nu skapas det mest bara irritation, frustration och ilska.

Tror ni blir man kreativ då?

Tror ni nya, härliga, fantastiska idéer föds då?

Skulle inte tro det, va?