Göran Persson och jag

Hade en så sjuk dröm i natt.

Var på en presskonferens med Göran Persson. Jag var sist ut ut rummet, så det kom sig att jag blev kvar ensam med honom. Vi satt bredvid varandra och höll på att fixa med våra papper och anteckningsblock. Så fick han ett samtal och jag märkte att han blev tyst och började gråta. En av hans ministrar hade avgått.

Plötsligt tyckte jag så oändligt synd om honom, så jag reste mig upp och kramade om honom och klappade honom på kinden för att trösta. I samma ögonblick flashade en kamerablixt och en otäck kvällstidningsfotograf hade knäppt en bild på oss.

Göran Persson och jag stelnade till. Båda förstod vad det betydde. Jag blev alldeles olycklig, för inte ville jag förknippas med Göran Persson och inte ville jag få en sur Anitra efter mig heller, för den delen. Och han såg förstås en massa väljare som skulle vända honom rygga och rösta på något annat parti med en mer moralisk partiledare.

Vi pratade lite om vad vi skulle göra och så bestämde han att vi måste kalla till presskonferens och dementera alla rykten. Det svartnade för ögonen och jag blev torr i munnen. Herre Gud, skulle jag tvingas upp på ett podium och sitta där som en idiot och svara på en massa insinuanta frågor och få människors misstro slängt rakt i ansiktet? Vad skulle folk tro om mig? Och vad skulle E säga? Och Anitra? Och vad skulle kollegorna på jobbet göra?

Vi hängde med våra huvuden och Göran Persson suckade högt. Det här var inte vad han behövde.

Men presskonferensen genomfördes och jag mådde illa. Såg i folks ögon att ingen trodde mig när jag försökte övertyga dem om att jag aldrig någonsin träffat Göran Persson förut, att vi inte känner varandra och aldrig kommer att ses igen. Och Göran Persson upprepade gång på gång att jag var en vilt främmande kvinna som bara velat trösta honom och att vi givetvis inte hade en affär och att han älskade sin fru.

Efteråt for vi iväg i varsin bil. När jag kom hem fick jag ett sms från Göran Persson som ville ha Frida Boisens adress. Det var nämligen Frida Boisen, journalisten, som var hans minister som avgått och i drömmens värld var vi kompisar och nu ville Göran skriva ett brev till henne och be om ursäkt för att hon känt sig tvungen att avgå.

Vaknade.

Tänkte länge på Göran, det känns som om vi kan lägga bort efternamnen nu, och det var en märklig känsla. Jag såg honom i ett annat ljus och kände mig lite elak som sagt stygga saker om honom. Vad vet jag? Han kanske är världens raraste och har ett hjärta av guld?

Det fick mig att tänka. Tänka på vilka förutfattade meningar man har om folk som man inte vet ett smack om. Egentligen...