Ligger i krig med min far.
Vi ligger i varsin skyttegrav med ett hav emellan oss
och skjuter argsinta och sårade kommentarer
på varandra.
Känner mig så desperat och rådvill
att jag ringde min gamla terapeut
och bad att få komma några gånger till
enbart för att diskutera vad jag ska skriva
i mina mail till far.
Känns absurt att det är så,
men så ligger det till.
Den lilla flickan inom mig skriker på upprättelse
medan den mogna kvinnan inom mig hävdar att fred är viktigast
Det är en svår balansgång
och jag vet inte hur jag ska sy ihop
ett svar som känns bra för mig
men som inte orsakar ett atomkrig från min far.
Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Konflikter med föräldrar är bland det jobbigaste som finns. Jag tycker att mycket av ansvaret för en god relation ligger hos föräldern. Man fortsätter ju faktiskt att vara barn till dem hela livet och agerar utifrån det perspektivet. Du har det svårt då din mor är borta. Håller tummarna att din terapuet kan hjälpa dig och att allt löser sig till det bästa
Min far har en fantastisk förmåga att skuldbelägga mig för att vår relation är dålig. Det där med att föräldrar har ett större ansvar än barnen fattar han inte alls. Han är mycket av en martyr och skriver nu, via sin (femte) fru att jag är självupptagen, självgod och tar honom för given. Att jag har lust att skrika tillbaka att det ju är HAN som är sådan, det är han helt omedveten om...
Skulle tro att det är det sista du är! Håll i dig...
Skicka en kommentar