Idiot

Somnade i min säng
medan jag väntade på att Torgnysdotter
skulle höra av sig
så att vi skulle ta vår promenad
som vi bestämt att vi skulle ta.
Efter en och halv timme vaknade
jag med ett ryck
och undrade var i fridens namn
människan blivit av.
Så kom det ett mess att hon går hemifrån nu
och kunde jag möta henne halvvägs
i Gamla Stan.
Förbryllad över denna senfärdighet
masade jag mig upp
och messade "Ok".
Men messhelvetet gick inte iväg.
"Meddelandet kunde tyvärr inte sändas".
Insåg plötsligt att om jag inte kunde sända sms,
kunde ju messen från Torgnysdotter faktiskt vara försenade.
Med andra ord kunde jag inte veta
om hon verkligen var på väg nu
eller om hon skickat messet för över en timme sedan,
vilket ju skulle vara logiskt,
eftersom vi sagt att vi skulle ha setts då.
Blev alldeles stressad och
skrev om, försökte igen, men icke.
Sprang runt i lägenheten
som en galning för jag tänkte att det kanske
skulle gå lättare att messa om jag stod nära ett fönster.
Inget hände.
Kände paniken komma.
Kan jag inte messa,
kan jag inte andas.
Jag är helt beroende av denna funktion
och vet ej alls hur jag gjorde innan mobilen
gjorde entré i mitt liv.
Minutrarna tickade iväg
och jag blev riktigt orolig över att Torgnysdotter
vid det här laget
nu hunnit fram till Gamla Stan.
Vad skulle jag göra?
Springa på måfå in i de mörka gränderna
och tragiskt ropa hennes namn?
Hur skulle jag någonsin hitta henne
i myllret av storvuxna ryska turister?
Satte mig tungt ner.
Uppgiven och beklämd.
Så tändes en glödlampa
och jag mindes plötsligt att jag ju har en mobil till,
min jobbmobil.
Grävde resolut fram den
ur handväskans gytter
och se där, nu fick jag iväg messet
att jag var på väg
och nu skulle hon kunna svara
var vi skulle ses.
Så kom hennes svar
att hon för länge sedan passerat Gamla Stan
och gett upp om mig
och istället gått hem till Michanek.
Jag suckade tungt
och la tillbaka mobilerna i väskan.
Efter en stund kom jag plötsligt att tänka på en sak.
Jag kunde ju ha ringt henne...