En blindtarmshistoria

Michanek är på sjukhus.
Åkte in i ilfart med sprucken blindtarm.
Ringde henne innan operationen
och hon bad mig ringa hennes mor.
Funderade över hur jag skulle säga till mamma Daga
att hennes dotter låg på sjukhus
utan att ge kvinnan en hjärtattack.
Klurade en stund och ringde.
- Hej Daga, det är C:s väninna från Stockholm...
- Men hej, det var länge! Hur mår du? sa mamma Daga
som om det vore den naturligaste sak i världen
att jag ringde för att prata en stund.
- Öhh jo, jag mår bra. Men C är på sjukhus, fast
det är inget farligt, det är blindtarmen... Hon ska
opereras nu ikväll.
- Nej men ojdå, sa mamma Daga. Har hon ont?
- Ja, det har hon, men hon är vid rätt gott mod ändå.
- Hon får väl sånt där som man blir hög på, sa mamma Daga.
- Hmm ja, smärtstillande menar du. Ja, det får hon, sa jag.
Fast hon blir väl inte precis hög på det, la jag till.
Ville inte att mamma Daga skulle tro att C låg
på sjukhus och knarkade i godan ro.
- Jahaja, sa mamma Daga. Jag borde väl ringa C:s far.
- Joo, det vore kanske bra, sa jag.
- Har du den kvar? frågade hon sedan.
- Öhh, vilken då, frågade jag förvirrat.
- Blindtarmen?
- Jaha, jaså den, jo, den var kvar senast jag kände efter.
- Ja, jag har min också. Vad ska man med den till egentligen?
funderade mamma Daga.
- Jag sa just till en väninnan bara häromdagen
att nuförtiden får folk aldrig blindtarmsinflammation,
sa hon sedan.
- Ja, det fick du äta upp, sa jag.
- Ja, verkligen, sa mamma Daga och skrattade.
Sedan blev det tyst i luren och jag gav henne snabbt
numret till avdelningen där C ligger.
Så la vi på.
Intressant generation kvinnor,
den där som mamma Daga tillhör.
Kärva, inte särskilt känslomässiga,
men rara på något sätt.