USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright
myntade uttrycket:
Det finns en särskild plats i helvetet
för kvinnor som inte hjälper varandra.
Tänker på det och inser att det är ingen självklarhet.
Kvinnor är inte alls alltid särskilt solidariska och justa
bara för att de är kvinnor.
Pratade med en väninna om det efter träningen imorse.
Vissa kvinnor som hon hade trott och hoppats
skulle ha stött henne
och tagit avstånd från ett ex som misshandlade henne,
har inte gjort det.
Hon är arg, ledsen och frustrerad över det.
- Men vad ska jag göra för att de ska förstå?
frågade hon.
Vad svarar man? Kvinnorna vet ju,
men väljer ändå att inte stödja och hjälpa henne.
- Kanske de tyckte jag var för kaxig,
att det var mitt eget fel som blev slagen?
Som om det skulle vara mindre synd om henne då,
som om kvinnor i vissa fall "får skylla sig själva"?
Man behöver inte alltid sympatisera
med kvinnors val av partners,
man kan gärna få tycka att kvinnor är skitjobbiga,
dricker för mycket,
skriker för högt,
provocerar och kaxar sig,
käftar emot,
men aldrig får man någonsin säga:
- Men är det inte hennes eget fel,
att hon blev misshandlad?
Det finns inget,
säger inget,
som rättfärdigar att någon misshandlar,
våldtar och kränker en annan människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är bara att konstatera att det först är när vi tvingas gå igenom våra svåraste stunder som vi förstår den verkliga innebörden av ordet vän och på ett naturligt sätt väljer bort dem som inte håller måttet. Det är sorgligt ibland men å andra sidan är de som finns kvar de absolut finaste som finns.
Att få ta emot hjälp från någon när vi är så svaga och trasiga att vi varken kan gå eller stå är för mig en av de största gåvorna som jag fått i det här livet. För en ensamvarg som mig, som efter "mamma och "pappa" lärde mig säga "kan själv", har det också varit den svåraste gåvan att ta emot.
Stor kram till Albatrossen som definitivt håller måttet!
Det är SÅ viktigt att få utsatta kvinnor att inte skuldsätta sig själva. Det är inte deras fel, punkt slut.
Mycket bra reflektion! Det är definitivt dax att verkligen sätta ner foten!
Kvinnor kan vara nog så hårda och dömande mot varandra samt mäta tuppkammen likt som män.
Bra ämne. Psykologi etik och politik.
Var finns det kollektiva ansvaret när det heter "var och en ska sköta sitt...vill inte lägga mig i, har inte kunskaper eller hon går ändå tillbaka osv..".
Fenomen psykisk och fysisk misshandel kan bli ett beroendeförhållande i värsta fall med skuld och mindevärde och viss förnekelse. handlingsförlamning. Djupa sår.
Charlotte - tack. Ja, det är väl så att när man går igenom en stor kris, faller det sig naturligt att välja bort dem som inte håller måttet, som inte stödjer. Och det har ju du verkligen gjort.
Rose - Mmm. Det blir lite obehagligt när man pratar med vissa, tex poliser, och får en känsla av att de gör skillnad på kvinnor och kvinnor. Vissa får liksom skylla sig själva för att de blivit misshandlade, medan andra är det bara synd om. Det är inte okey.
Anonym - det kollektiva ansvaret finns väl mest i teorin numera. Dessvärre. Därför måste vi anstränga oss för att reagera och agera så ofta vi bara kan.
Skicka en kommentar