Alla våra hemligheter...

Igår höll det på att gå riktigt illa.
Kom i ganska hög fart på cykeln på Skeppsbron
och i ögonvrån såg jag hur en bil plötsligt
börja svänga in över cykelbanan för att ta sig
till parkeringen utmed vattnet.
Tänkte i en nanosekund att personen måste ju stanna,
personen måste ju se mig.
Men insåg sedan att det gjorde hon inte alls.
Så jag fick tvärnita på den ganska hala cykelbanan
men cykeln åkte ändå in i bilens sida
och jag hamnade på marken med cykeln över mig.
Ställde mig förvisso upp på en gång,
oskadd,
men en ung man kom springandes och var vit i ansiktet
och föraren till bilen,
en medelålders kvinna,
slog upp bildörren och störtade fram.
Jag försäkrade dem att jag var okey
och den unge mannen
skällde på kvinnan för att hon kört så fort
och inte sett mig.
Så sa han till mig
att jag skulle sätta mig i fem minuter,
men det gjorde jag så klart inte,
utan svingade mig upp på cykeln,
lite skakig,
och trampade vidare till jobbet.
Så tänkte jag inte mer på saken
förrän idag när jag skulle cykla hem från jobbet
och upptäckte att baklyktan fallit av
och låg i bakre cykelkorgen.
Fattade först inte varför,
sedan insåg jag att plastfästet var sönder
och att det måste ha hänt
när jag krockade med bilen igår.
Cyklade hem,
tankfull,
för det slog mig
att jag inte berättat för en endaste person
om olyckan.
Och jag insåg i samma stund
att det egentligen är en hel del saker
som händer varje dag,
som aldrig berättas vidare.
Man orkar kanske inte alltid,
man glömmer bort,
tror inte att någon vill lyssna,
utan håller saker för sig själv.
Man tror man känner varandra väl,
men gör vi det,
egentligen?