Två år

Idag är det två år sedan mor dog.
Det känns overkligt.
Som igår på ett sätt.
Som väldigt länge sedan på ett annat.
Tänker ofta på hennes sista dygn
på palliativa enheten på Dalens sjukhus.
De som vet säger att med tiden
slutar man tänka så mycket
på de döendes sista tid i livet,
och minns mer hur de var innan
de blev sjuka.
Jag har inte kommit dit än.
Kan nästan inte komma ihåg hur mor
var innan cancern slog klorna i henne.
Minns henne mest som mager, trött
och rädd.
Rädd för att dö.
Far har heller inte ringt,
eller mailat,
eller på något annat sätt försökt
komma i kontakt med mig.
Är inte förvånad,
hade inte trott något annat,
men det hade varit roligt
om jag haft fel.
Han var ju faktiskt här veckan
innan hon dog.
Flög hit från USA med sin fru.
Så han borde komma ihåg,
kan man tycka.
Och eftersom mor inte är begravd
har jag ingen plats att gå till
där jag kan lägga blommor,
tända ett ljus
eller läsa en dikt.
Far lovade dyrt och heligt
att hjälpa mig sprida hennes aska.
Men det var som vanligt med
alla hans jävla löften:
Urnan står där den står
- i min klädkammare.