Det fanns en tid...

Det fanns en tid för inte alltför länge sedan,
då allt var ganska annorlunda.
Mer lättsamt. Easy going. Happy.
Då dagarna liksom bara kom och gick
och humöret var på en konstant hög nivå.
Livet kändes enkelt. Okomplicerat. Kravlöst.
Ens mesta planering handlade om
var nästa förfest, fest och efterfest skulle hållas.
Timmar i telefon då festerna, krogbesöken och
semestrarna avhandlades i detalj, om och om igen.
Det spekulerades om vem som gjort vad med vem
och möjligen varför.
Och skulle han eller hon kanske vilja göra om det?
Var man i så fall själv intresserad av det då?
Jobb och pengar och dödsbon och begravningar och
cancer och åldrande pratades det nästan aldrig om.
Kändes oviktigt och rätt fjärran.
Man bara var. Med vind i håret, pirr i magen
och en ölsejdel i handen.
Oftast lyckligt leende
och nyfiken på vad som skulle hända härnäst.
Tiden verkade oändlig. Den räckte till,
trots att man ofta låg utslagen både en och två helgdagar
och inte klarade mycket mer än att brygga kaffe och
ligga i sängen och babbla i telefon.
Såg mig själv på bild i helgen.
Tänkte att den där personen är inte samma som jag var.
Det syns i ögonen, något mörkt har smugit in där,
något som inte fanns förut.
Och leendet känns inte sprittande längre.
Det är lätt ansträngt,
ett försök att se glad och sorglös ut.
Tja.Det är väl detta som kallas livet.